Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1869, sida 2

Sen OH VISanlau. Emellertid hade rysk: regeringen — detta må uppriktigt erkän nas — hållit den besvurna förbindelsen helgd, såtillvida, att den icke utfärdat nå gra lagar, öfver hvilka det tillkom stän derna att besluta. Följden deraf kund ej blifva annan, än att en mängd laga blifvit föråldrade, så att, till vinnande a förändring häri, landtdagens sammankal lande blef en oafrislig nödvändighet. Här med var det första och vigtiga steget ta get på konstitutionalismens bana, och nät sedermera en ny landtdag antog det a kejsaren-storfursten framlagda förslag till sen landtdagsordning, med bestämd periodicitet, så borde saken hafva ansetts behörigen ordnad. Men den kejserliga stadfästelsen dröjde likväl, och när under tiIden en reaktion inträdt i Ryssland, hvarunder det nationella partiet börjat ifrigt ropa mot Finlands separatism, kunde man befara att uppfyllelsen af det gifna löftet skulle blifva om ej glömd, dock uppskjuten till en oviss framtid. Det länder Rysslands kejsare till stor heder och berömmelse, att han bragt dessa farhågor och denna misstro till hans löften uppå skam. Det har varit — låtom oss erkänna det — en stor handling af denne monark, då han, det stora och mäktiga Rysslands envåldsregent — betryggat det lilla Finland om en statsförfattning, som gifver detta land hädanefter en undantagsställning af lagstiftningrätt och sjelfstyrelse, hvilken icke eges af något annat af de många öfriga länder, hvilka Ryssland lagt under sitt välde. Ja, Finland har härmed i sjelfva verket vunnit en ställning, som Ryssland sjelft icke eger, då all dess lagstiftning, beskattning, m. m. ligger i sjelfherrskarens hand allena. Det må ej förtänkas den ryska nationen, om den finner sig af en sådan sakernas ordning tillbakasatt, ehuruväl dess upplyste män böra inse, att hvad Finland vunnit måste, genom tingens nödvändighet, småningom komma äfven Ryssland till godo. Så skall Finlands statsförfattning blifva en mäktig häfstång till det stora ryska rikets införande på det konstitutionella statslifvets bana. Långt ifrån derföre att afundas Finland den förmån, som det nu erhållit och hvilken, märk väl, blifvit detta land tillförsäkrad vid dess förening med Ryssland, bör man i detta sednare land fägna sig deråt. Den tid bör i öfrigt nu vara försvunnen, då det ena landet betraktade med ovilja och afundsamhet det andras välfärd och förkofran. Man har ju börjat numera klart inse, att nationernas intressen icke äro mot hvarandra fiendtliga, utan fastmer den enas lycka är ofta ett vilkor för den andras. Alltmera denna insigt — för hvilken vi hafva att tacka statsekonomien, men icke politiken — framtränger till folkens djupa leder, destomera skall den fiendtliga sinnesstämningen upphöra och gifva rum för en fredlig och vänlig samfärdsel. Så skall också förkastelsedomen brytas öfver all eröfringspolitik, och så skall det onaturliga tillståndet af den s. k. ,,beväpnade freden upphöra. Ryssland, med dess ofantliga, outveckade inre rikedomar, behöfver framför alla andra länder en fredsperiod, för att göra sig dessa sina tillgångar till godo. Ty vad betyder det väl att öka det stora äldet med ett nytt land, med en och annan million invånare, mot att öka sin egen defolkning med tiotal af millioner, hvillket b. förutsätter landets odling och ökade älstånd. Och denna omätliga förmån j ippoffrar man likväl oaflåtligt för chimöen af en ny landvinning! f Vi hoppas mera än vi tro, att den tilll if vaknade ryska nationalandan skall 1 nart gå i den riktning, som föreskrifves; f en sann uppfattning utaf nationens s ycka och ära. Dock lider det väl intet s vifvel att ju man skall komma derhän, 0 m också först efter det en bitter erfarenb et fått göra sina lärdomar gällande. Na-Ir onalitetsandan har den svagheten — som Jl ock är förklarlig — att den i sitt upp-o aknande är mycket exklusiv. Men konsevensen af dess egna satser fordrar, att an erkänner äfven andra nationaliteters h erättigande. Så måste det nationala partiet i Ryssnd — om det vill vara konseqvent — ven erkänna Finlands rätt till den konitution detta land alltid egt och aldrig rverkat. Det är likväl något, som man ippeligen torde ännu göra. Fastmer torden ännu mera afsöndrade ställning, m Finland nu intagit, vara för många ska enhetsifrare en nagel i ögat. När jsare Alexander har, trots en sådan inion, bevarat helgden af sina företräres och sina egna löften, så har han — upprepa det — utfört ett stort och I drande värf, hvarför historien skall, må1, nda mera än samtiden, hembära honom dr t erkännande. Har Finlands folk, såsom vi känna, med . ltagande emottagit budskapet om Sver-Isti sednaste representationsreform, så bör) dr t också veta, att många sinnen fröjda sås på denna sidan Östersjön åt den ordg, som nu blifvit åt Finland betryggad, So 2 hvarigenom det skall erhålla ny krast gri fullfölja det odlingens arbete, hvari De ska folket är kalladt att taga en verk n och betydelsefull del. ska — sys Staden och Länet. ett änsö karantänsinrättning. K. M:t f ö d ändring af reglementet för kasto