— Det är den fördömdaste lögn, som nånsin gått öfver edra läppar. — Bevisa mig det, och jag är gerna beredd att nedtysta den misstanka, som Whiteleaf har väckt hos mig. — Jag vrider halsen af den fördömde skråpuken, hväste Dougal. — Det bästa som kunde hända honom, inföll Mac Ivor. — Ni vore nog betjent dermed, anmärkte Dougal hånfullt, — men jag vore en narr om jag förgrep mig på det skrumpna kadavret. Men för fan, Sonny, hur kan ni tro mig om en så nedrig handling? Har den skurkaktige notarien verkligen antydt något sådant? — Han har visserligen inte sagt det öppet, men af hans sätt och ord framlyste, att ni, under edra samtal med honom, — inte varit rigtigt försigtig. — Fan må ta honom! Hvad jag sade honom var just beräknadt för att gagna er och inte tvärtom. Har väl gjort på samma sätt med er, som han försökte med mig. — Hur gjorde han med er? — För fan, han ville förhöra mig som en skolpojke. Men jag sade honom hvad jag ansåg bäst. För öfrigt är ni alltför ängslig; jag är inte lärd, men så mycket vet jag ändå, att ni inte har något att frukta så länge hans penningpung stär öppen för er. Under detta samtal hade de anländt till den gamla qvarnen, der vattnets brus öfverröstade deras stämmor. Mac Ivor stannade och vände sig till Dougal. Hans ansigte var ännu alltjemt blekt, likväl uttryckte hans anletsdrag ett fullkomligt lugn; endast en skarp observatör skulle