— Det måste gå fan så illa för mig, om jag skulle återkomma hit. Men om jag blef tvungen dertill, så skulle jag nöja mig med hvad ni godvilligt gaf mig. — Ni medger således möjligheten afen återkomst; och då ni återkommer, så har ni ju samma vapen qvar mot mig som nu. — Mitt ord derpå, att jag aldrig skall göra något bruk af hvad ni kallar vapen! pedyrade Dougal i det han slog sin knytnäfve mot bröstet, — må ni skjuta mig som en galen hund, om jag gör mig skyldig till ett sådant förräderi. — Det är lätt att säga, vän Dougal, anmärkte Mac Ivor lugnt, — men att skjuta någon är en kinkig sak, och jag vore den siste, som skulle höja handen efter en gammal väns och kamrats lif. — Anfäkta! svor Dougal grinande, — det vore inte första gången. — Bab, ni syftar på skämtet framför mor Carrys torfeld? Hvad som skedde der var under den första hettan; nu tänka vi annorlunda. Men låt oss komma till ett slut. Erbjud mig en säker borgen för att ni ej öfvar något förräderi mot mig, och redan i dag utbetalar jag edra sjuhundra dollars. — Det är lätt sagdt! Men en sådan borgen ni önskar torde inte vara lätt att få; jag kan inte erbjuda någon annan än mitt ord. — Hvilket ni kanske redan har brutit, inföll Mac Ivor med ett betecknande uttryck. — Hvad menar ni? utbrast Dougal med plötsligt väckt vrede. — Jo, helt enkelt att det tycks mig som hade ni talat med Whiteleaf mera än som var oundgängligen nödvändigt.