dast tillfälligtvis befunno sig i solkträngseln, blefvo illa handterade. Bland de sistnämnde befinner sig äfven en son till Jules Simon, hvilken fick ett knifstygn i nacken .... De damer, som skulle passera genom folkmassorna, blefvo icke heller skonade. Så var fallet med en ung fru och hennes mor, hvilka varit på besök i ett hus på gatan St. Martin och skulle begifva sig hem. Den unga frun fick flera slag på bröst och rygg, och modern blef illa skadad i hufvudet. Äfven i provinserna har gått stormigt till vid valmötena. Så skrifves från Marseille: ,Jag hade till den 11 dennes på aftonen organiserat en valförsamling i afsigt att framställa min demokratiska kandidatur och för densamma åberopa mig. på akter, mot hvilka ingen kan protestera. Men den demokratiska unionen stod under vapen, och enär den sannolikt ej hade något att anföra mot mina bevisningsgrunder, så gafs tecken till ett oväsen, mot hvilket hvarje menniskoröst var vanmäktig. Jag kämpade, bad om tystnad, men man tycktes hafva beslutat, att ingen skulle få ordet. Jag yttrade mig hata hvarje slags despotism, vare sig tyranni eller demagogi, samt tillade: ,,Hören mig, eller viljen I tvinga mig att upphäfva mötet och att fatta den bittra tanken, att de, som så högljudt påyrka friheten, icke äro värdiga densamma. Ett stormande bifall följde på dessa ord, men oväsendet fortfor, och jag måste draga mig tillbaka. Ur ett bref till Aftonbladet, dat. Paris den 14 Maj, lemnas följande lifliga skildring rörande en af de många episoderna i valagitationen: I går afton var ett stort valmöte i Cirque-Napolon. Jag berättar det vigtigaste först och går derför icke i kronologisk ordning. — Cirque-Napolton är den konstberidaremantge, som är belägen vid Boulevard des Filles-du-Calvaire, nära Boulevard du Temple, en storartad byggnad, som har omkring 4,000 sittplatser, på hvars arena man gjort bekantskap med så många kloka hästar, lärda hundar, intelligenta apor och humoristiska clowns, men der man också haft konstnjutningar af högre värde, då Pasdeloup gifvit sina populära konserter om Söndags-middagarne. Nu hölls der ett möte med valmännen i femte valkretsen. Den, som under nu slutade lagstifningsperiod representerat denna krets, är Garnier-Pages, en af gamla gardet från 1848, en republikan af äkta slag och dertill en menniskovän, aktad och älskad af alla, som hafva lyckan att ega hans bekantskap. Men Garnier-Pages har flere medtäflare om valmännens röster. En af dessa är Georges Baudin, en man, som lefver på sin brors goda namn och rykte. Denne bror var en ärlig försvarare af Frankrikes konstitution, som äfven republikens president besvurit, och dagen efter statskuppen stupade Baudin på en barrikad. Hans graf finnes på Montmartres sbegrafningsplats, men okänd var den, och glömdt var Baudins namn, ända tfll sistlidne November, då man på de aflidnes dag, den 2 November, under en af de vanliga vallfäderna till de dödas grifter, erinrade sig namnet och fann grafven, men utan något serskildt minnesmärke. , Baudin måste hafva ett monument, hette det. Polisagenterna drefvo patrioterna från grafven, men en subskription öppnades sör momumentet, och ej obetydliga belopp voro snart tecknade. Det var en demonstaation mot den makt, som har statskuppen att tacka för sin uppkomsst och den blinda dyrkan af framgången af sitt bestånd. Regeringen sökte att trakassera subskribenterna och väcka åtal mot de tidningar, som befordrat densamma. Hvad tjenade det till? Jo, att göra Georges Baudin populär, den ännu lefvande brodern. Denne man har icke utmärkt sig på något sätt, så vidt man allmänt känner, och ända hittills lefvat skild från det offentliga lifvet. ,, Men han är bror till den Baudin, som stupade på barrikaden under försvår för republiken. Detta är alldeles nog för åtskilliga republikaner, och så blef Georges Baudin kandidat i femte valkretsen. . De sansade liberala, hvilka derför kunna vara lika goda republikaner, ämna dock icke rösta på någon annan än Garnier-Pagös. Denne var icke närvarande på mötet i går, enär han ställer sig som kandidat äfven i landsorten och för närvaTrande är frånvarande trån Paris. Baudin hade ej heller infunnit sig, men skickat dit ett bref, som upplästes och applåderades af hans anhänare. Plötsligt visade sig en gammal man, som till(kännagaf att han ville tala till de församlade. Hvem är det? — Raspail! Hvem känner ej den socialistiskt-demokratiske d:r Raspails namn? Vi af den yngre generationen ega ej förmånen af doktorns personliga bekantskap, men vi veta mycket väl hvad han gjort och hvilka åsigter han hyser. Raspail tillhör anhängarne af den sociala, d. v. s. socialistiska republiken, hvilken ej alldeles är det yngre slägtets, ty vi hafva lärt oss, att socialismen alldeles icke är friheten. Såsom vetenskapsman kan kemisten Raspail ha stort värde, såsom politiker och social reformator tillerkänna vi honom ingen betydelse. Men vi hysa aktning för honom såsom eu ärlig stridsman, hvilken med sin person betalat för sina åsigter. Han var en Imogen man redan vid Julirevolutionens utbrott a ra Re an nns