jag vill ha min rätt, och det innan i morgon qväll, och min rätt kallar jag de fulla tusen dollars. Om jag således inte fått de återstående sjuhundra innan i morgon qväll, så ansvarar jag inte för hvad som händer. Mac Ivor gick tyst en stund. På hans ansigte omvexlade en brännande rodnad och dödens blekhet. Slutligen hade han återvunnit sin öfverläggning och svarade skenbart lugn: — Dougal, det har aldrig varit min afsigt att förhålla er en enda cent af den lofvade summan ; jag hade för längesedan gifvit er detta lappri, om jag blott varit förvissad, att ni äfven hädanefter skulle förblifva mig trogen. Men ni begriper väl att ert hopp om summan är för mig en säkrare borgen än ert ord. DÖ Ohol utropade Dougal sårad, — mitt ord är lika mycket värdt som den unge lairden Mac Ivors. Men för fan, låt oss inte tvista längre. Jag blir dervid, mina tusen dollars måste jag ha, annars ansvarar jag inte för hvad som sker. Er hederlige vän, notarien, skulle säkert inte vara så knusslig. För öfrigt vill jag säga er att jag försvinner härifrån, så snart jag har fått pengarne. Jag trifs inte här. Goddam! Det är för kusligt, och inte ett trefligt sällskap på tio mils omkrets. — Ni tänker aflägsna er för att spela bort och dricka upp pengarne, och innan jag vet ordet af, så är ni åter här föratt ånyo anlita min kassa, återtog Mac Ivor lugnt, nästan vänligt, — nej, min käre Dougal, ni är en rätt bra karl, men ni har också edra svagheter. Ert förslag måste noga öfvervägas, innan jag kan gå in derpå.