Den enfaldige fågelskrämman handskas ju med pengar likasom behöfde han endast gå ned till stranden för att fylla sina ickor. — Jag märker ingenting dylikt, svarade Mac Ivor, i det han bleknade alltmera och stirrade uppför floden, medan hans fötter mekaniskt följde stigen. — Men jag har märkt det, Sonny: Efter min uträkning måste ni redan ha fått omkring tolftusen dollars af honom, och ni har säkert inte gifvit ut mera deraf, än jag af mina tvåhundra. Anfäkta! Tolftusen dollars är en nätt summa, vare sig i guld, silfver eller säkra papper. — Hvem säger att jag har erhållit så mycket pengar af Whiteleaf? — Nå, nå, Sonny, lugna er, mina öron äro inte sämre i dag än för tjugo år sen, och om jag vill ha reda på något, så får jag det också. Medge således att ni har minst edra tolftusen dollars, och att jag ännu har att fordra sjuhundra af de tusen dollars, ni lofvat mig. — Jag nekar inte för att jag har uppburit betydliga summor, återtog Mac Ivor och påskyndade sina steg, — men begriper ni då inte, Dougal, att dessa summor afdragas från min andel af arfvet? Eller är ni nog barnslig att tro, att Whiteleaf skulle låna mig en enda cent utan behörig säkerhet? — Behörig säkerhet? utropade Dougal hånfullt och skrattade högt, — skön säkerhet! Gud fördöme mig! Afdraget eller inte så har ni myntet, och grund och gård dertill, och jag vill låta hänga mig i toppen af det högsta träd på denna fördömda ö, om jag låter nöja mig dermed. Också