som fann tystnaden obehaglig, började samtalet. — Min käre, lille laird, sade han med en till oförskämdhet gränsande förtrolighet, — må mina ögon bli fördömda likasom mor Carrys själ, om inte det här är ett godt tillfälle att slutligen få tala ett förnuftigt ord med er. Mac Ivor blickade rakt framför sig och hans ansigte var dödsblekt, likasom skydde han att vända hufvudet till höger eller venster. — Har ni inte dagligen tillfälle att tala så förnuftigt med mig som ni kan? frågade han med tvunget lugn. — Nej, Sonny, svarade Dougal barskt, — hvad hjelper alla ord, då en tredje person är närvarande? För det, som jag har att säga er, beböfver jag inga vittnen; de torde vara lika så ovälkomna för er som för mig. — Så säg då hvad ni önskar, Dougal; jag gissar redan att ni återigen behöfver pengar? — Fördömdt! Det är inte konstigt att gissa det, då ni vet att jag under de sista fjorton dagarne inte har fått en cent af er. — Gaf jag er inte tvåhundra dollars för fjorton dagar sedan? Ni kan omöjligt ha gjort af med den summan. — Jag har inte gifvit ut fem dollars deraf, endast så pass som behöfdes för att köpa litet tobak och för att släcka min törst med något bättre än kallt vatten. — Hvarför vill ni då igen ha pengar? — För fan! Jag tänker som ni; jag menar nemligen att jag tänker på framtiden. Ni låter den enfaldige notarien betala er, och jag håller mig till er. Hahaha!