Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1869, sida 3

en allmosa, klagande att hon icke ätit något pi hela dagen. Fru Welsh fattades at medlidande och förde tiggerskan med sig in på ett förfrisk ningsställe, der hon erhöll en måltid mat. Emel lertid hade fru Welsh råkat i samtal med någo bekant, hvarunder hon förlorade tiggerskan ocl olyckligtvis äfven sitt barn ur sigte. Nör fri elsh skulle lemna lokalen, var tiggerskan för svunnen och barnet likaledes. Orolig skyndad fru Welsh till sitt i grannskapet belägna hem, det hopp att den lilla flickan, som var 22 å gammal, hade på egen hand begifvit sig dit. Mo drens oro växte, när hon ej fann barnet i hem met; hon skyndade åter ut på gatan, hon ilad ur hus i hus, frågande efter sin dotter, men in gen hade sett henne. IIon vände sig nu till po lisen med underrättelse om sin förlust, poliser satte sig i rörelse, men dagen förled, natten för led, dagar, veckor gingo, och alla spaningar had visat sig fruktlösa. Barnet var spårlöst försvunnet Fru Welsh, som hade en handelsbod i Liver pool, beslöt att icke hvila, innan hon gjort all hvad i en öm moders förmåga står för att åter finna sitt barn. Hon stängde boden, nedlade der rörelse hon hitintills bedrifvit och inrättade sig så långt hennes tillgångar medgåfvo, för att lefvpå resande fot. Försedd med ett lager af han delsvaror, som hon afyttrade på torg och gator reste hon från stad till stad. från by till by, öf verallt spanande efter sin förlorade älskling. Hoi upphörde icke att fråga och forska, fastän år ef ter år förgick, utan att hon erfor det ringaste, son kunde gifva näring åt hennes hopp. Och likvä ville hon icke öfvergifva det. Rastlöst irrade hor omkring, och det fanns slutligen icke en stad icke en köping, icke en by i England, Skottlane och Irland. ser hon icke t och der hon icke offrat tid och per za att finna hvad hor sökte. Sietlidue M bea 0 i W. ton. Säs i t ta enhvar, sor ville lyssna 1 I , sin kshistoria, ocl inträffad: I qviona. för huvilh hor ligtvis c plöt kanske ,,Liverpovi-Pog, sor behöfdes icke mer än en förmoden ! i Welsh skulle gripa den som utgångspunkt tör en ny spaning. Öch denna gång hade hon verkligen Ariadne-tråden i sin hand. Hon inhemtade vidare underrättelser om denna ,Liverpool-Peg, erfor att dennes egentliga namn var Margrete Smith, att hon var en landsstrykerska, straffad för många brott, och ett vidunder i menniskohamn. Fru Welsh skyadade till Manchester, der ,,Liverpool-Peg på sednare tiden slagit sig ned, och åter iann och igenkände sitt så länge sökta barn, men under omständigheter, som blandade den bittraste smörta en god moder kan kärna i återseendets fr Flickan, nu på 11:te året, befonn sig i ett slags räddningsskola för vanvårdade barn, Ardwich Industriel School, till hvilken stadens myndigheter hade skickat henne, sedan hon varit åtalad för andra resan stöld. ,Liverpool-Peg, samma tiggerska, som fru Welsh åtta år förut mötte på S:t Johns-Market i Manchester, hade stulit barnet, afklädt det dess vackra klider och iklädt det trasor, samt omedelbart lemnat staden med sitt byte. ,,Peg beräknade, att hennes tiggareyrke skulle löna sig bättre, om hon kunde uppträda som moder med det vackra barnet vid sin hand. När det hunnit blifva något äldre, skulle det dresseras till tjuf, för att försörja Peg på hennes äldre dagar. Efter denna plan hade hon ock inrättat det olyckliga barnets uppfostran. Af flickans utsago ocn Margrete Smiths bekännelse inför domstolen erfor man, att den ohyggliga qvinnan dagligen skickat den lilla Anne ut på gatorna, för att tigga och stjäla, och att hon lick stryk, när hon om qvällen återvände tomhändt. Margrete Smith dömdes till transportation för 7 år. Fru Welsh har återfunnit sitt barn och detär att hoppas, att den moderliga ömhet, som segerrikt bestod ett så förtvifladt prof, skall förmå med den högstes bistånd utrota alia de onda frön, som den ohyggliga demonen utsått i barnasjälens späda jordmån. Pingsta-spel. Sköfde tidning berättar AW otroliga historia: För några tiotal år tillbaka passerade i trakten af Mariestad följande rätt lustiga händelse. Under pingstiden brukar allmogen inom Wadsbo härad tillställa såkallade pingstvallar, der en mängd ungdom samlas, för att under pingstdagarne roa sig med dans och lekar. En sådan pingstvall var vid tiden för denna händelse anordnad vid Leksberg, i närheten af Mariestad, och enutiviolspelning rätt skicklig musikant W. vid Skaraborgs regemente, boende i Mariestad, var vidtalad att med sin viol underlätta dansen. Med violen under armen beger han sig derför tidigt på pingstaftonen i väg till Leksberg, dervid han, för att vinna tid, tog en liten genväg genom en af Marieholms beteshagar. Kreaturen voro ute på bete och bland dem befann sig en mycket stor, ilsken tjur. Då W. kommer midt i hagen stryker han några drag på violen och tjuren, troligen mycket svag för musik, var genast i full dans och kommer W. in på lifvet. I sin stora förskräckelse, ty han blef ej varse tjuren förrän denne var helt nära honom, börjar han spela, då tjuren genast studsade och helt och hållet blef stilla åhörave, men så fort W. slutat spelet, ville tjuren rusa 2 honom. Han måste då börja på nytt och sålunda oafbrutet fortsätta hela eftermiddagen med spelet samt fick slutligen hela ,,nötfamiljen såsom glada åhörare omkring sig. Sedan han gått igenom hela sin repertoar af polskor, valsar, kadriljer, marcher och dylikt kom ändtligen frampå afonen en piga och ropade: ,,kom mi ko, för att å hem kreaturen, och den beklagansvärde W. nade då blott 2 strängar qvar på violen, hvarjemte nästan alla taglen voro utslitna på stråken han hade nämligen ej fått tid att hartza den senare, utan måste fila förfärligt för att till slut få fram sina molloch dur-toner). Mannen var nu ildeles utmattad och orkade knappt gå till sitt hem, der han genast kröp till kojs, högtidligt lofvande sig sjelf att aldrig spela på någon pingstvall. W. förklarade sedan mången gång för sina vänner, att han aldrig glömmer pingstvallen i Alehagen. Den vid 70 års ålder nyligen aflidne konungen af Siam, hvars namn var Phra-Bard Samdetsch Phra Phramendr-Maha Monkut, var en ifven i europeisk mening lärd man och varm vän äk vesterlandets civilisation. Han gräfde kanaler, yggde tästningar, jernvägar, ångbåtar, bildade en nålareakademi i Bangkok och var sjelf en grundigt bildad astronom. Detta kunde naturligtvis cke lägga hinder i vägen för hans lefnad i mångifte, och det påstås att han efterlemnar omkring f000 sörjande enkor. Det mesta af sina sednaste regeringsär tillbragte n med att st der: den siamesiska teologien samt rial