Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1869, sida 2

Den metande indianen hade, vid den första tonen från säckpipan, laggt sina fiskredskap åsido och rodde kanoen hastigt till ett gynnsamt landningsställe samt utstötte en hägers skri, sedan han förlagdt farkosten i behörigt läge. Då steg säckpiparen ned från klippan, och utan att upphöra med sin musik, trängde han sig genom buskarne till en nästan omärklig stig, som förde i zickzack ned till stranden. Fortis stod ännu qvar på samma ställe: Likasom förtrollade voro hans blickar riktade på den ruggiga ugglefjädern och gubbens breda axlar, hvilka, allt efter markens ojemnheter, höjde sig mer eller mindre öfver buskarne, medan den vilda melodien alltjemt trängde upp till honom. Ännu en gång syntes den gamle högländarens gestalt i sin fulla storlek för hans ögon, då han steg in i kanoen. Ett kort afbrott i musiken betecknade det ögonblick, då han gick tram till kanoens förstäf och satte sig ned derstädes, hvarvid en stor, svart björn, som Fortis hitintills ej hade märkt, bildade hans ryggstöd. Men derefter ljöd musiken ånyo. Indianen stötte den lätta farkosten ut från stranden, och under hans öfvade årtag ilade den hastigt fram öfver den lätt upprörda vattenytan. Först då kanoen med sina märkvärdiga passagerare försvann bakom en udde, vaknade Fortis trån sin dvala. — Hvem kunde ha trott, tänkte han; medan han långsamt tog vägen hemåt, — att jag, den namnlöse fremlingen, här skulle vinna lifvets högsta lycka? Eva,