Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1869, sida 2

böteborg den 20 Maj. Ombildningen af rikets försvarsväsen, hvars nödvändighet blifvit erkänd af både nationen och regeringen, har utgjort ett hufvudämne vid 1867 och 1869 årens riksdagar, och om äfven frågan derunder ej blifvit löst, så har dock dess framtida lösning blifvit förberedd, i det att allmänna tänkesättet synes hafva mognat alltmer för den åsigten, att det är på folkbeväpningens (milis-systemets) grundsats vårt försvar måste byggas, derest det skall blifva betryggande för vår sjelfständighet, utan att ruinera vårt välstånd. (Ett märkligt tidens tecken i detta fall är den uppsats om Svenska Krigsförsattningens utveckling och framtid af J. Mankell, som läses i det sist utkomna häftet af Framtiden). Denna åsigt har otvetydigt gifvit sig tillkänna i riksdagens andra kammare vid såväl 1869 som redan 1567 års riksdag, ehuru riksdagsbeslutet derom intet kunnat innehålla, då första kammaren ännu befinner sig på en annan ståndpunkt. Det är egentligen först vid den sista riksdagen som fråga rätt allvarligt uppstått om de gamla knektekontrakternas bindande kraft gentemot den utsträckning af allmänna värnepligten, som utgör ett nödvändigt vilkor för folkbeväpningens genomförande. Såsom man känner, grundades indelningsverket af Karl XI på kontrakter, afslutade mellan landskapernas menigheter, genom utsedda ombud, å ena, samt Kongl. Maj:t och kronan, genom dess dertill förordnade kommissarier, å andra sidan. Dessa kontrakter tillförbinda landskaperna att hålla ständiga regementen om viss styrka på så sätt, hvad infanteriet angår, att 1!, å 2 hemman förbundo sig att hålla en soldat, hvaremot de tillförsäkrades att för evärdeliga tider vara befriade från ,,utskrifningar och alla dermed hängande besvär, hvad namn de helst hafva kunna. Är nu — anmärker man från denna sida — beväringsskyldigheten eller värnepligten ingenting annat än en ny form för utskrifning (konskription), så har den roterade jorden blifvit derifrån för alla tider befriad genom roteringen, hvadan dess utsträckning icke lärer kunna beslutas, utan att motsvarande lindringar beredas de roteringsoch rustningsskyldige menigheterna. Andra kammaren har vid den sista riksdagen bestämdt adopterat denna åsigt, hvilken också kan anses ligga till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, då deri föreslås vissa vlindringark, hvilka Kongl. Maj:t velat bevilja, derest den föreslagna nya värnepligtslagen blefve af riksdagen antagen. Äfven ordföranden i det sednaste försvarsutskottet, grefve Henning Hamilton, uttalade i sin reservation enahanda uppfattning, ehuru han icke förmådde göra densamma gällande hos första kammaren. Då emellertid denna kammare sedermera frånträdde sitt beslut och förenade sig med andra kammaren, skulle man kunna påstå att första kammaren äfven adopterat den sednares motivering, hvari den ofvannämnda frasen om knektekontrakterna förekom; men då, vid yrkande härpå inom försvarsutskottet, detta påstående bestriddes, kunde något yttrande i denna del icke inflyta i riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t. Emellertid har nu det besynnerliga inträffat, att en af hufvudstadens tidningar, Stockholmsposten, uppgifvit, att riksdagen erkänt den motsatta åsigten, eller ,att knektekontrakterna icke utgöra någon anledning till befrielse från den allmänna värnepligten samt att indelningsverket