Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1869, sida 2

fått tack, och den siste Mac Leary nedstiger glad i sin sena graf. — Vill ni ta ett budskap med er till er guldlockiga älskling? frågade Fortis nästan skyggt. — Om ni älskar henne, så bringa sjelf ert budskap, svarade gubben utan att ändra ställning. — Vill ni inte åtminstone låta henne förstå att ni har träffat och talat med mig, och att jag oroligt afvaktar att få skynda till henne? Jag säger ingenting, unge man. Ingen bör veta att jag har varit hos er. Jag lånar ej min hand till att låta förbrytarne gå ostraffade; deras öde måste uppfyllas. Eller tvekar ni kanske att möta faran och att bjuda den illistige båtsmannen pannan? KRej, nej, gode vän, ni har bevisat mig så mycket upprigtigt deltagande, att jag blindvis följer edra råd. När jag nu känner faran, så finns hon ej längre för mig; jag skall följa båtsmannen, och jag hoppas att de vapen ni gifvit mig skola vara tillräckliga att skrämma honom. — Hvilka vapen? frågade Rob tankspridd. — Ligger den gröne tysken väl öfver bord, så måste fan ge honom en hajs fenor, om han skall kunna simma till land! upprepade Fortis allvarsamt. — Det är orden, sade högländaren och nickade belåten, — jag ser att ni har ett redigt hufvud och ett modigt hjerta, samt är värd en Mac Ivors kärlek. Lycka till, unge fremling; derborta på qvarnen återse. vi hvarandra; men kom ihåg: För er egen skull, för det guldlockiga barnets och den arme unge lairdens skull ber jag