CILDLT IIII.5011 e 17 t plats, som han med så odeladt bifall innehar. Andra kammarens talman tog likaledes afsked af denna kammares medlemmar, med nedanstående tal: Mine herrar! Vårt arbete r fullbordadt, och det återstår endast att här säga hvarandra farväl. För många ibland oss är detta utan tvifvel ett sista farväl, ty tiden och omständigheterna skola medföra utbrytningar ur vår krets, och den nya kammaren 1570 blifver icke oförändradt densamma, som nu afgår. Det kan då vara skäl, att vi i afskedsstunden kaga en blick tillbaka på de tre närmast förflutna riksdagarna, icke för att berömma eller klandra våra gerningar, utan för att ännu en gång erinra oss gemensamma mödor, strider och bekymmer. Alltsammans visar sig ju fördelaktigast vid minnets belysning, emedan i hvarje ädelt bröst detta minne eger en underbar makt att ställa det bästa from i dagen, men låta det sämre förblifva i skuggan. Man har ofta hört framkastas den frågan, huruvida nuvarande andra kammare motsvarat svenska folkets förväntningar, och man har äfven fått tra ganska olika svar derå afgifvas. Det har ej kunnat och kan ej vara annorlunda. Rättvisan i omdömet beror emellertid väsendtligen af hvad man anser sig böra af en riksförsamling fordra. Vi kunna omöjligt dölja tör oss, att i detta afseende mångfaldiga drömmar stundom insmyga sig i tänkesättet, hvilka aldrig komma att af verkJigheten motsvaras. Till ett sådant dunkelt område hör tron på lagstiftningens allmakt, inbillvingen om representationens skyldighet att afbjelpa alla olägenheter. äfven der det ligger utom mensklig förmåga att afbjelpa dem, uppfattningen af samhället såsom ett löst agregat, hvilket när som helst och huru som helst kan omstöpas, med mera dylikt. Men äfven med frånräknande af dessa falska föreställningar och öfverdrifna anräk hafva vi måhända lika väl förtjent den nga domen som det välvilliga erkännandet. sordet derom tillhör i alla händelser icke oss sjel att lemna; men rätt hafva dock äfven vi att ka hvad vi vilja om de första stegen, som ar oss blifvit trampade på den bana, hvilken den nya dagsordningen öppnat. Nåväl — hysa vi då ännu samma sförhoppningar eller samma farhågor, som när vi här församlades i början at i 1567? Jag vågar tro, att det i allmänhet icke förhåller sig. En ökad erfarenhet har säkert ski mången illusion, men på samma gång äfven mången oro, samt stärkt öfvert sen, att den införda förändringen i vårt samk skall med Guds hjelp lända fosterlanvälsignelse. Män, valda ur snart sagdt a soll:klassr, med olika uppfostran, olika traditioner från homlifvet, olika bildningsgrad och olika samhällsställning, hafva på detta rum dagligen utbytt asigter om hvad som för landet varit nödigt och nyttigt. terna hafva varit delade och besluten måhända icke alltid blifvit de förteäffligaste; men aldrig har, mig veterligen, den ene afsigtligt brustit i aktning mot den andre, aldrig den ena klassen sökt att urdertrycka den andra, aldrig öfverlägsenheten förödmjukat den svagare. En skarp: ning med sina menliga följder hade dock lätt kunnat inträffa, så vida det är sannt. att ekonomiskt bryderi vanligen inverkar ofördelaktigt på den lugna klokhet, som är första vilkoret för hvarje rådplägande församlings helsa. Hvarföre skulle vi icke då hafva anjedhing att till ett vackert minne knyta ett likartadt hopp, hvarföre skulle vi icke tro på framtiden och vårt folks sunda förstånd att städse låta representeras genom ombud, som äro det viga kallet vrnå och med tillräckliga insigter förena ärlig vilja? Måtte blott tillfälliga passioner ej hindra ögat från att uppsöka dugligheten, hvarFeolst den finnes! Sjelf undviker hon nog lika mycket att tränga sig fram till andras förtroende som non föraktar konsten att vända kappan efter dasens meningsvindar. Ilennes sorar eller hennes nederlag skola snart blifva uppenbara. ilvad jag för egen del helst minnes från den förflutna tiden är den godhet; det öfverscende och den vänskap, I. mine herrar, hafva visat min ringa person. Då jag emottog talmansbefattningen, tänkte jag icke högt om mig sjelf, men jag tänkte högt om Eder och har derför fått till lön det största förtroende, hvarmed en medborgare kan hedras. Jag saknar ord, för att uttrycka min tacksamhet, och kan endast bedja Eder vara olvertygade om, att hvad I gilvit mig är i mitt ertas innersta djup för alltid bevaradt. Till una behållning räknar jag särskildt hägkomsten —— — — ,nJI0 — 3 at den vördade man, som konungen stälit vid min sida, för att när så varit behöfligt, intaga min plats. Emottag, hr vice talman, min uppriktiga erkänsla för troget bistånd, och var förvissad, att den icke upphör med vår sammanvaro inom dessa murar. Likaledes anhåller jag, att få betyga kammarens hr sekreterare och de tjenstemän, som biträdt honom, min synnerliga tillfredsställelse och högaktning. Men hvarföre skulle jag vidare försöka att uppräkna några vissa, då jag här haft omkring mig ett par hundra gäldenärer, till hvilka står i enahanda förbindelse? I hafven hittills allesamman tått mig utan mångordighet och I skolen äfven göra det nu, då jag till enhvar ställer ett kort och varmt tack för den tid, som varit. Kanhända får äfven i den kommande hos Eder fortlefva någet vanligt minne af audra kammarens första talman. ch härmed nog om både det förflutna och hvad som stundar; ty hvarje afsked har sin smärta, hvilken icke onödigtvis bör uttänjas. Låtom oss alltså skiljes, för att återgå till de verksamhetskretsar, inom hvilka våra lefnadsuppgifter företrädesvis skola 8. Hvem känner det oc icko vara lyckligast, ati der så i stillhet sköta sitt kall, äfven om det är aldrig så ringa, och hvem rstår icke, att ur den trohet, som der utöfvas. strömma samhällets lifskrafter? Så gilve då Han. yr det lilla så väl som det stora i verlden, nöd till all god gerning och beskydde hemmens fridi I hans mäktiga hand öfverlemna vi It det för ots dyrbaraste, då vi nu sluta våra handlingar med samma bön, som de började: Gud bevare Konungen och Fäderneslandet! i Talet besvarades af hr Hierta, som tolkade kammarens ledamöters vördnad och tacksamhet för det utmärkta sätt, hvarpå hr biskopen fullgjort sitt värf såsom tit man, deras vänskap och tillgifvenhet för hans person, samt s itligen uttryckte den förhoppning, att äfven näst sammanträdande andra kammare måtte på talmansstolen återfinna hr biskopen. i TRIKI som sin UH PA UN..