Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1869, sida 1

757 SATA..Ä 2: kande af r ttigheten till fattigvård borttaga de för sjelfverksamheten förlamande verkuingarne afdenna rättighet. Hvarje tid har sina bekymmer, och vårt land har under de förra åren deraf erhållit sin dryga :3ldel. Dessa bekymmer hafva dock omvexlat med mången anledning till glädje och förtröstan; och 2högt bland sådana anledningar stå den orubbliga I tillgifvenhet och det fasta förtroende, som i Svea 5 lland ömsesidigt förena konung och folk. Manad ÅÅderför af både känsla och ötvertygelse, ser första ilkammaren en fröjdefest äfven för folket uti den för Eders M fadershjerta så betydelsefulla dag, då förmälningen nu snart kommer att firas emelh. lan Hennes Kongl. Höghet prinsessan Lovisa och IIans Kongl. Höghet kronprinsen af Danmark. tOch djupt i hvarje svenskt hjerta bor den varmaAS ste önskan, att framtiden måtte förläna dessa höga el. I makar all den oafbrutna sällhet, som trenne folks Se I lyckönskande välsignelser nu förebåda. — Tifrad af sådana känslor och med en upprigtig des bör till den högste om lycka och välsignelse för las kmung och konungahus, anhåller första kammar-Irer om att i Eders Kongl. Maj:ts nåd och ynnest ur I fostfarande så vara innesluten. Derefter, sedan ljud ånyo äskats, framtridde andra kammarens talman inför II. Mt konungen och yttrade följande: Stormäktigste allernådigste Konung! Den underdåniga afskedshelsning, som nu framIDbäres, har för ledamöterna af riksdagens andra k(kammare en mer än vanligt djup betydelse. Vi s hafva nemligen, så vida ej oförutsedda omständigheter inträfta, fullgjort vårt uppdrag och gå att råterlemna detsamma till dem, at hvilka det blifvit oss anförtrodt. Huru arbetet är uträttadt, skola i I. främsta rummet de bedöma; mon ännu säkrare sskall likväl domen fällas af den framtid, på hvars tunga oväld sitter. ingen bland oss är nog förmäten att tro sig hafva i alla afseenden uppfyllt sin pligt. IIvarje redlig medborgare hyser vida mindre anspråk och är nöjd med samvetets vittnesbörd, att han handlat efter bästa förstånd och d ej haft annat mål för ögonen än fäderneslandets välfärd. De trenne år, under hvilka den afgående kammaren deltagit i lagstiftningen och beskattningsrättens utöfaing, hafva onekligen varit synnerligt brydsamma. Landets svåra ekonomiska ställning har icke blott förhindrat ett önskvärdt afhjelpande slaf alla statsbehof, utan tillika hos folket sjelft framkallat en oro och en nedstämdhet, som icke kun; 4 nat undgå att inverka äfven på dess ombud. Det är under sådana förhällanden en grannlaga konst att hvarken blunda för stundens förlägenheter eller låta sig af dem förledas till okloka och af missöstan ingifna åtgärder. Visst är, att Sverges folk i långt värre tider företett ve Åsbekanta prof på -I hvad undergifvenhet och förtröstan förmå att åstad, komma. Och samma starka ande lefver än, trots alla försök att döda honom. Måtte emellertid Iprösningens dagar ej förlängas, utan jorden gifva od ärjag och näringarna åter igen uppblomstra! En ny kammare skall då med nytt mod och måhända bättre framgång fortsätta sin företrädares verk; men aldrig skall den varmare, än den som nu lemnar sin plats, nedkalla Guds välsignelse öfver konung, konungahus och fädernesland. Denna kammares ledamöter tro och hopras, att de äfven i sina hembygder få vara i Eders Kongl. Majestäts nådiga ynnest och bevågenhet inneslutnåChefen för k. civildepartementet statssrådet Adlercrutz fick sedan uppläsa riksdagsbeslutet, hvarefter I. M:t konungen shemförlofvado riksdagen med följande tal: Gode Herrar och Svenske Min! Vid gränsen af det första, betydelsefulla tidskiftet för den nya riksdagens verksamhet går dess tredje möte nu till ända. Genom det trägna arbete, som städse utmärkt Edra förbandlingar, och med den vana vid den nya ordningen, som I redan förvärfvat, har det lyckats Eder att utan öfverskridande af den tid, grundlagen tillmätt en riksdag för dess sammanvaro, gifva åt många maktpåliggande ärenden en utredning, som ledt till åsigternas förening och till beslut, som icke skola blifva utan inflytande på vår framtida utveckling. Den behandling, I egnat Nitt förslag till nytt föreningsfördrag erzellan de båda brödrarikena, lemnar Åt glädjande vittnesbörd om Eder benägenhet att hesi föreningens styrka, Med tillfredsställelse har jag inhemtat de beslut, genom hyilka I bifallit det af Mig framställda förslag om grundräntornas förvandling i penningar. Beslut, på en gång så ingripande i djupt rotade törhål.landen och framgångna ur så litet häftiga strider, ådagalägga både att tiden var mogen för den föreslagna förändringens genomförande och att dess vidd varit säipad eftor förhållandenas kraf. På jordbrukets ställning skola dessa beslut, som Jag hoppas, utöfva en välgörande inslytelse. Edert bifall till Min framställning om ordnandet aft de allmänna skogarnes, förvaltning skall betrygga utvecklingen af denna maktpåliggande gren af den inre hushållningen. Delande Eder uppfattning om behofvet af en ytterligare utvidgad religionsfrihet och af ett ändamålsenligare ordnande af fattigvården, skall Jag åt Edra sramställningar i dessa vigtiga ämnen egna en omsorgsfull pröfning. Beredvilligt hafven I, så vidt på Eder ankommit, bidragit till nödens lindrande i de landsorter, der jorden nekat att gilva odlaren en för hans uppehälle tillräcklig skörd. Vi skiljas under det hopp, som. lifvas af en för våra tegar gynnsam väderlek, att ljusare tider snart skola gry, då landet åter skall erbjuda hvarje idog arbetare hans dagliga bröd. Då Jag nu förklarar detta riksmöte afslutadt och med Eder sänder Min helsnine till kretsen af de hem, till hvilke I nu återvänden, så sker det med der, nskan, att den Allsmäktige, som leder våra öden, framgent måtte öfver sädorneslandet hålla sin skyddande hand och med framgång välsigna hvarje redligt sträfvande för allmänt väl Uvarje enskildt arbete för upplande af hemmets stilla pligter! Jag förblifver Eder, Gode Herrar och Svenske Män, alla samtligen samt hvar a — 2 2A.