tiska sats, att embetsmän alls icke ega nägon existens eller betydelse utan förmedelst och genom det etabetsverk de tillhöra. IVad sundhetsnämnden har med denna sak att skaffa, är svårt att fatta. Den åberopade 8 i ,Instruktionen lyder i sin helhet så: Distriktsläkare åligger att i sitt distrikt med uppmärksamhet iakttaga sådane förbållanden, som äro af cgenskap att menligt inverka på allmänna helsotillståndet; att medelst lämpliga upplysning åd och föreställningar i netta hänstende söka åstadkomma förbättring och att för sundhetsnämnden anmäla olägenheter, för hvilkas afbjelpande kraftigare åtgärder erfordras. Om denna 8, som ju handlar om förhållanden som röra allmänna helsotillståndet, genom någon slags adkan sägas böra tillämpas här, så bafva dietslakarne ju ställt sig densamma till efterrättelse. då de först genom upplysningar ett. hos fattigvårdsstyrelsen ,sökt åstadkömma förbättring. Då genom någon fattigvårdsstyrelsens underlåtenhetsa d allmänna helsotillståndet löper ara, som ju ej kan tänkas, ega de först ra sundhetsnamnden. — Skrifvelsen är särdeles frikostig med beskyllningar för okunnighet om verkliga förhällandet Att personer, som ka embetsrummen i rjningshuset en gång 1 månaden (erdforanden föl i i j månad) eller en gång i veckan (vice ordföranden hvarje Onsdag), icke destomindre veta mera om fattigdomen, än andra, som genom sitt kall äro i daglig beröring med denna i dess hem; är möjligt, ivke inycket troligt, och de kunna med rätt svara, att de icke hafva behöft använda den möda skrifvelsen beskyller dem att hafva skytt, för att inhemta upplysningar, som sjelfmant trängt sig på dem. Den som vill veta något om fattigdom och ård bör icke hemta denna kunskap på försörjningshuset, utan genom undersökning af de fattiges vilkor i deras hem, och dertill hafva de rikt tillfälle. Att distr.-läk:s uppgifter skulle genom siffror på ett slående sätt tillbakadrifvas, var att vänta. Fattigvården kostar högst ansenligt, det är allom bekant; kostnaden ökas årligen och hotar att växa samhället alldeles öfver hufvudet, såvidt icke en förändrad lagstiftning och andra reformer förmå Ästadkomma en förändring till ett bättre. Distriktsläkarne kunde gerna hafva uttalat hvad de i sitt anförande till fattigvårdsstyrelsen endast vågade antyda, att en förvänd förvaltning troligen i icke ringa mån bidrager till att fattigvårdsbudgeten ständigt ökas. Skrifvelsen framhåller på upprepade ställen grundtanken i deras skrift såsom varande gifvande, rikligare gifvande, gifvande obetingadt och under alla omständigheter. De hafva icke gjort sig skyldiga till dylik hufvudlöshet. Det är icke sparsamhet, såsom sådan, de förebrätt fattigvårdsstyrelsen, utan den kortsynta, den korttänkta och okloka sparsamheten, som helt snart får dubbelt betala hvad den genom otidig njugghet inbesparat. — Det är svårt att rätt bedöma dessa siffrors betydelse och kraft att vederlägga hvad de äro ämnade att vederlägga, nemligen beskyllningen för obillig, stundom obarmhertig karghet, då de icke ätföljts af uppgift på det olika antalet hjelpsökande under de olika åren. Att ekonomiskt obestånd blifvit på sednare tiden oroande allmänt, är väl kändt, och utan fara för stort misstag kan säkerligen antagas, att antalet bjelpsökande vid fattigvården under sednaste vinter ökats med 50 procent. En uppgift på huru många af dessa fått en, om än ringa, hjelp och hur många som afvisats, hade gifvit mera upplysning i denna fråga, än dessa aktningsbjudande siffror, hvilkas värde icke kan rätt uppskattas utan i förening med andra faktiska uppgifter. I fråga om bety gen gör sig skrifvelsen skyldig till oriktig framställuing. — Distriktsläkarne hafva ingalunda gjort anmärkning på att dessa sönderrisvas efter skedd granskning af den anmäldes omständigheter, utan före och utan dylik undersökning, och de hafva dessutom icke härvid fästat den vigt skrifvelsen gerna vill låta påskina: De hafva uttryckligen sagt, att de endast anhålla att fattigvårdsstyrelsen måtte låta pröfva af dem anmald persons förhållanden, och då sattigpärdsstyrelsen i sin skrifvelse upprepade gånger förbehåller sig denna pröfningsrätt, företaller detta, liksom mycket annat i denna skrifvelse, nästan antyda den förmodan, att de helt och hållet skulle ha glömt innehållet af sitt anförande, och att de böra taga för god fattigvårdsstyrelsens framställning af detsamma. Distriktsläkarne hafva icke tadlat fattigfogdarne. Om fogdarne icke undersökt anmälde personers förhållanden, är orsaken den, att befallning härom icke utdelats. Det finnes trertom skäl att tro fogdarne med nit fullgöra sitt kall, och det finnes mycket goda skäl att påstå, det fogdarne sjelfve undra öfver, att dylika befallningar uteblifvit och öfver att man gör så litet afseende på de upplysningar de gifva. — Ett anbud sådant som detnämnda (om poletter) gjordes i slutet af Marsmånad åt en af distriktsläkarne, som nogi högljudt klagat öfver fattigvårdsstyrelsens förfarande under påskveckan. Då det då redan var kändt, att en klagoskrift var tillämnad, och det gjorda anbudet bar något tycke af nedtystningsförsök, afböjdes det. Om ett sådant vid början af nästa vinter förnyas, icke åt en utan åt alla distriktsläkarne, antages det förmodligen. Distriktsläkarne kunna svårligen ingå i någon polemik med fattigvårdsstyrelsen rörande granskningen af de af dem såsom exempel anförda fallen. Icke heller torde det vara till någon nytta att anföra mångdubblade dylika eller uppräkna personer, för hvilka hyreshjelp, understöd, m. m. indragits. Då fattigvårdsstyrelsen helt enkelt säger: Det är icke sannt, dessa personer hafva erhållit mera understöd under annan form, är förklaringen dermed gifven. — Någon detaljerad bokföring af tillfälliga understöd under form af polletter eger icke rum å fattigvården; och fältet är således vidt för misstag och godtyckliga påståenden i denna rigtning. Distriktsläkarne hafva i sin skrifvelse oriktigt satt matutdelning i stället för pollettutdelning såsom egande rum endast 2:ne dagar i veckan. Detta törändrar dock icke förhållandet i den fråga som var , nemligen fattigvårdsstyrelsens uppmaning till allmänheten rörande tiggeri. Om den tiggande visas till försörjningshuset och detta icke sker på Tisdag eller Fredag, kan han icke få någon pollett och följaktligen icke heller mat; föga lär han vara belåten med att andra få det. Fattigvårdsstyrelsens förhållande till folkskolorna har varit föremål för lifliga debatter inom folkskolestyrelsen. Att distriktsläkarne icke öfverdrifvit sin skildring, torde den häraf intresserade bäst inhemta af fojkskoleinspektorns ärsberättelse, en skrift, som dock emot vanan i år icke blifvit tryckt i sin helhet. emedan genom 7 rösters emot 5 beslut den del häraf, som berörde detta förhållande, uteslutits. — på ordförandens för fattigvårdsstyrelsen begäran. Att födan mera nu än förr skulle vara otillräcklig har ej yttrats, och behöfver således ej försvaras. Hvad slutligen distriktsläkarnes önskningar och proceduren vid undersökningen beträffar, hafva de förra redan i viss mån blifvit beaktade, i det att, sedan April månad, den sednare verkligen börjat närma sig den bild, som i skrifvelsen framställts af densamma. Vice ordföranden har underrättat sig om sogdarnes p. distrikter, och befallning till undersökning anmälda fall har utdelats