Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1869, sida 4

Med anledning af det i Handelstidningen offentliggjorda svar från fattigvårdsstyrelsen på en af hrr distriktsläkare unlertecknad och likaledes i Handelstidninsen intagen framställning rörande vissa nom fattigvårdens område fallande förhållanden, som hrr läkare under sin verksamhet i de fattiges hem kunnat iakttaga, har en enskild insändare begärt plats fö nedanstående skrifvelse, hvilken vi här meddela i förboppning att den utan tvifvel för begge parterna obehagliga polemiken dermed skall vara afslutad, sedan det visat sig, att den icke varit utan nytta med hänseende till de öfverklagade förhållandena. Ju vidsträcktare och svårare att lösa en styrelses uppgift är, desto mindre, synes det oss, bör den taga sig nära, att anmärkningar mot en eller annan bristtällighet i dess förvaltning göras, och då å ena sidan ingen förnekat, att fattigvårdsstyrelsen med nit sköter sina åligganden, och å den andra det torde medgifvas, att hrr distriktsläkare måste under sin tjenstutöfning förvärfva en betydlig erfarenhet rörande enskilda behöfvandes vilkor, och att de uppfylla en moralisk skyldighet, när de meddela fattigvårdsstyrelsen upplysningar om brister, som kunna afhjelpas, så synes man kunna å ömse sidor utan bitterhet nedlägga polemiken. . Den insända skrifvelsen har följande lydelse: Fattigvårdsstyrelsens skrifvelse med sin, af tillHet icke påkallade, skärpa och sin ofelbarhet, öfvertygar troligen ej allmänheten, att fattigvården är så förträfflig, att ej en enda befogad anmärkning mot densamma kan göras, och icke heller distriktsläkarne, att de äro endast tanklösa och känslosamma barn utan all förmåga att kuana bilda sig ett någorlunda rigtigt omdöme om förhållauden, som dagligen ligga inför deras ögon, och att de i otid lupit åstad och oroat en ötver all kritik höjd myndighet. De lefva i ,lycklig okunnighet (sic!) om ,fattigvårdens mysterier, och bedröfligt är, att fattigvårdsstyrelsen hädanefter icke kan af dem påräkna den minsta bjelp i sitt svåra kall, sedan de genom sin skrifvelse visat sig dertill alldeles oduglige. De få ej ens nalkas fattigvårdsstyrelsen annat än medelbart genom sundhetsnämnden, som först bör pröfva huruvida deras barnsliga och omogna hugskott möjligen kunna vara berättigade till något uppmärksammande. (Fattigvårdsstyrelsen, som älskar ordspråk, borde komma ihåg att -lagom är bäst och att , man icke bör så aga barnet, att man slår det alldeles i stycken). — Mången har ansett fattigvården i dess nuvarande skick alldeles olämplig och icke motsvarande ändamålet. Man vet tillochmed ,att förslag varit eller äro å bane di sammanhang med den af stadsfullmäktige nedsatta pauperism-komitcens arbete) till dess totala omorganisation. Alla sådane böra naturligtvis förfalla, sedan man af denna skrifvolse inhemtat, att fattigvården, både till uppfattning af sitt kall och i dess utöfning, står idealet ganska nära. Distriktsläkarne förstå och veta ingenting, tillsynsföreningen misstager sig mycket då den tror sig gagna genom sitt arbete för fattigvården (som dock välsignats af tusenden), folkskole-inspektors och ledamöters af folkskolestyrelsen röster aktas icke heller (hvarom se nedan), fattigvårdsstyrelsens egna fogdars upplysningar äro ofta heller ingenting värda; kort sagdt, man torde icke mycket misstaga sig, om man formulerar detta sälunda: den som ensam vet och förstår något af hvad fattigvård tillhörer är — sattigvårdsstyrels och då personer, som böra känna till ,,fattigvårdens mysterier, säga, att ,fattigvårdsstyrelse är i de allraflesta fall liktydig med — ordföranden, så inses lätt slutföljden. Detta anspråk på allenavetande är i full harmoni med den sannt byrakra