Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1869, sida 2

henne taga plats och satte sig sjelf brodvid henne, så att båda lutade ryggarne mot brädväggen, bakom hvilken Frolic och jag lyssnade. Efter en kort tvekan började han slut; ligen tala om sitt förflutna lif. O, det var en sorglig historia, och mitt gamla hjerta blödde, då jag betänkte att det var en Mac Ivor, som talade. Jag upprepar ej hans ord, må de för alltid hemfalla åt glömskan. Endast det säger jag: Han talade om sin obevakade ungdom, om sina anlag för lättsinne, om handlingar, som han gerna ville ha ogjorda, och slutligen. äfven om Whiteleaf, som under hans största nöd hade förbarmat sig öfver honom och räddat honom från undergång. Han kallade honom en ädel menniska, i hvars händer hans dyra systers lycka bäst vore tryggad, och hvilken hela familjen var evigt förbunden; 0, den arme lairden! Orden kommo ej från hans hjerta, men han ansåg sig ej böra handla annorlunda ; örrädaren håller honom alltför fast i sina klor. Derefter öfverhopade han sig sjelf med de bittraste förebråelser och tillstod, itt han på ett oförsvarligt sätt hade missorukat Whiteleafs godhet och fördjupat ig i skulder. Han bedyrade till och med ät notarien icke blott kunde ruinera honom, när som helst, utan äfven hela faniljen, men att allas, och isynnerhet Evas ramtid vore tryggad, om hon beslöt sig ör att gifta sig med Waiteleaf samt blifva Jarnens herrskarinna.