Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1869, sida 2

— Hur ljöd hans svar? Hvad sade han vid Evas öppna förklaring och vid hennes ädelmodiga ord? frågade nu Fortis, som i sin förtjusning knappt förmådde tänka redigt. — Hvad han sade? upprepade Rob svårmodigt, — o, han tänkte väl endast på sin falske väns intressen. Upptäckten att hans syster ej längre var fri tycktes fullkomligt förkrossa den arme unge lairden. Han måtte ha lidit förfärligt i detta ögonblick: Å ena sidan det guldlockiga, kära barnet, å den andra den rofgirige notarien som ett hotande spöke, och emellan dem han sjelf som ett svagt rö! Stackars gosse! Det var inte ditt fel, att du blef utstött i lasternas pöl och ej obefläckad utgick derur. Stackars gosse, om du felat, kanske drifven af brist och nöd, så straffas du nu förfärligt, men jag finns ännu för att uppehålla och rädda dig. Vid dessa framhviskade ord nedsjönk gubbens hufvud mot bröstet. Fortis befann sig i en obeskriflig sinnesrörelse; en mängd frågor trängdes på hans läppar, men innan han hade bestämt sig för någon viss, uppreste säckpiparen sig ånyo samt fortfor lugnt och sammanhängande: — Slutligen, sedan lairden hade gått fram och tillbaka i rummet några gånger, likasom plågad af de förrärligaste tvifvel, tycktes han hafva fattat ett beslut. Han öppnade dörren utåt trädgården och blickade bort mot qvarnen. Då han ej såg någon, af hvilken han kunde befara att störas, undersökte han äfven den till sidorummet ledande dörren, och då han äfven fann den stängd, gick han åter fram till sin syster. Med darrande röst bad han