Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1869, sida 3

sattes 6,000 balar bomuli. Marknaden var lugn. Till Amerikal Samtal mellan Man och Hustru. Hustrun. Det fåfängt är. Du har ditt hjerta slutit. Hur har jag icke talat — strängt och mildt. Förgäfves hafva mina tårar flutit. ... Jag har på klippan mina böner spilt. Din makas röst du vill ej längre höra. Villfarelsen har stoppat till ditt öra. Förr var det icke så. Min minsta vilja Var dig en vink, om icke just en lag. Ditt tycke du från mitt ej kunde skilja. På makans rätt jag yrkar ej i dag.... Mitt tal har ingen bitterhetens blandning. Jag ber dig höra blott förnuft och sanning.Mannen. — Det gör jag ock, min kära, dyra Ida! Just derför vill jag bort från detta land, Der timmarna och dygnen långsamt skrida Och tungt, vid fattigdomens hårda hand. Hur har jag ej försakat, grubblat, sträfvat, Och dock för nutid och för framtid bäfvat! — Det måste ha ett slut. En annan himmel Skall hvälfvas öfver oss, en annan sol Belysa oss, och andra stjernors hvimmel, Än de, som skrida nära nordens pol. Kanske skall lyckan mig bevågen blifva Och slutlig lön åt mina mödor gifva. Hustrun. NMen, hvad ersätter oss för fosterjorden, Med bruk och vanor, bland ett okändt folk, Der man förlägen söker efter orden, Då hjertats känsla kräfver fort en tolk. Ack, gamla Svea är dock kär för alla, Som ifrån början henne moder kalla. Mannen. — Men, gamla moder Sveas kraft är bruten, Så huld hon fordom var hon är ej mer. Slö är dess blick och handen ofta sluten, Då sina arma barn hon hungra ser. O, derför bort från hennes landamären, Långt från de svenska klipporna och skären. — Guds fadersöga blickar lika kärligt På Mississippis, som på Mälarns våg. Och jag . .. Mitt hjerta klappar lika ärligt För tro och pligt i land jag förr ej såg. Mod, derför, mod och hopp, min goda Ida. Slut dig med full förtröstan till min sida. Hustrun. I nöd och lust, så lyda vigselorden. Den ed jag svor, tror du jag glömmer den? Nej. Derför nu till andra sidan jorden Jag följer dig, min make och min vän. Må blott mitt arma hjerta icke brista Vid sista blicken på mitt land — den sista ! Ty då, när ångarn fjermar sig från stranden Och vimpeln sväller ut, på luftens våg, Och vänner stå der, hviftande med handen, Tårdränkta, stumma och med sorgsen håg, Tror du väl då, att jag mig trösta låter, Vid tanken på att — aldrig komma åter? Mannen. Jag heppas det, ty du är mor och maka. Du har de dina slutna till ditt bröst. En ädel qvinna mäktar allt försaka, Vid pligtens och nödvändighetens röst. Jag har beslutat och du... måste följa. Snart gunga vi, min vän, på hafvets bölja. Hustrun. ,Du, Skandiens land, der himlen lät mig födas! Du stolta land, som ingen träldom tål! Förr var du svenskens högsta skatt, hans mödas, Hans bästa sträfvans och hans längtans mål. Nu intet band vid Norden honom fäster, När diger folkström vältar sig mot Vester. ,Och äfven jag med strömmen nödgas flyta, En liten spån, på toppen af dess våg. Mot fjerran land man tvingar mig att byta Det land, der först min moders blick mig såg. Du gode Gud, som öfverallt är nära, O, gif mig kraft att denna pröfning bära! Wilhelmina.