Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1869, sida 2

hagliga scenerier, som föreningen af skog, klippor och vatten här erbjuda, voro honom bekanta och störde honom ej i de sorgliga betraktelser, åt hvilka han hade bängifvit sig. Ju längre han gick, desto besvärligare blef hans väg, desto närmare trädde de vulkaniska klipputsprången ut mot vattnet, så att han hade svårt att torrskodd gå förbi dem. Sålunda hade han slutligen hunnit till ett ställe der buskar, klippblock och stenhögar hejdade hvarje vidare framträngande, och endast lemnade honom valet att vända om, eller att klättra uppför branten och der uppe fortsätta sin vandring. Han beslöt sig för det sistnämnda, men innan han började klättra uppåt, betraktade han med intresse de sällsamma klippformationer, som krönte sluttningens rand. Egensinnig och nyckfull som naturen gerna går tillväga vid vulkaniska massors stelningsprocess, för att låta dem hårdna i de underligaste former, visade sig äfven här en hög, hvälfd portal, som genom sin regelbundenhet erinrade om de vittrade lemningarne efter medeltidens byggnader. De till hälften utspruckna bladen på träd och buskar voro ännu för små och ljusa, att väsendtligen bidraga till det täcka sceneriets sfärgskiftningar; men strödda idegranar smyckade desto mera karakteristiskt den mörka stenen. Högt uppe, ungefär i midten af portalen, hade ett af dessa beständigt gröna träd slagit rot, och, att döma efter dess viidna, knöliga stam, trotsat de vilda nordanstormarne under ett halft sekel. (Forts.)