Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1869, sida 2

let af den lifliga samfärdseln på landningsbryggan. Deras samtal var ytligt och inskränkte sig endast till allmännare anmärkningar. Bådas tankar följde ännu jakten, som emellertid förde sin dyrbara last till Mac Ivors qvarn. De kände den riktning jakten måste taga; båda blickade således förstulet mellan de ännu bladlösa videbuskarne, för att uppfånga en blick af det i mörkret försvinnande fartyget, men dock utan att se sin önskan uppfylld. Då dallrade en egendomlig, utdragen ton öfver den dunkla vattenytan. Fortis stannade och lyssnade; äfven Herbert följde hans exempel. På denna ton följde flera, hvilka bildade en svårmodig melodi, än tilltagande i styrka, än aftagande, likt en hemsk andehelsning. — Det är den gamle säckpiparen, sade Herbert efter en stund. — Säckpiparen? — Samme gubbe, som blef så sällsamt gripen af er åsyn. — Den gamle skotten? — Densamme. — Ålderdomen tycks ha fördunklat hans ande. — Han skall redan länge ha varit sådan. Här i trakten känner hvarje barn honom, och folket fruktar honom. Till och med i sin ursprungliga hembygd, det skottska höglandet, lärer han ha uppträdt som andeskådare. Men oaktadt sin ovanliga ålder, eger han ännu sina kroppskrafter. Äfven är han med öm — jag kan nästan säga rörande kärlek fästad vid Mac Ivors, och hans råd gäller mycket inom familjen.