Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1869, sida 3

(Insändt). Till resp. Sundhetsnämnden i Göteborg! Uti en till fattigvårdsstyrelsen ställd skrift hafva stadens distriktsläkare, doktorerne Dahlström, Rabe, Settervall, Palm och Traneus, framställt åtskillige dels anmärkningar mot fattigvårdsstyrelsen och dess underordnade tjenstemän, dels önskningar om åtgärder, dem klaganderne ansett såsom ledande till förbättrad fattigvård. Skriften har, genom klagandernes försorg, blifvit i Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning för Fredagen den 9 dennes offentliggjord, och den har utan tvifvel blifvit af resp. sundhetsnämndens ledamöter uppmärksammad, hvadan ett utförligare återgifvande här af innehållet icke torde erfordras. Ehuruväl nu fattigvårdsstyrelsen haft skäl att vänta, det klaganderne vändt sig med sine anmärkningar och önskningar till sundhetsnämnden, som då tått pröfva, om och i hvad mån en framställning till fattigvårdsstyrelsen rörande alla eller en del af anmärkningarne och önskningarne bordt ega rum, eller icke, vill likväl fattigvårdsstyrelsen nu icke vidare fästa sig vid klagandernes fel mot formen i detta hänseende, utan här upptaga det ena och andra till besvarande, under anhållan, att sundhetsnämnden behagade lemna del deraf åt klaganderne; men sattigvårdsstyrelsen utbeder sig på samma gång, att sundhetsnämnden benäget ville samtidigt förständiga distriktsläkarne, att, om de framdeles finna sig till hemställan om ändring i fattigvårdsstyrelsens åtgöranden befogade, de då, jemlikt 5 mom. i den för dem gällande instruktion, böra vända sig till sundhetsnämnden, som torde taga samma hemställan i öfvervägande och i anledning deraf fatta beslut, vare sig till framställning hos fattigvårdsstyrelsen, eller till annan åtgärd. Genom en sådan ärendernas behandling kunna tjenstemännen vinna nöjaktiga förklaringar och tillförlitliga underrättelser, hvarigenom förebygges offentligt framställande af anmärkningar, som icke hvila på rätt grundval. i Då klaganderne synnerligen framhålla någon hos sattigvärdsstyrelsen rådande ,,obillg sparsamhet och ,,obarmhertig karghet, samt, utan att hafva sökt vederbörlig upplysning om förbållandet, antaga, att understöden genom indragning minskats, vill fattigvårdsstyrelsen till en början låta verkligheten tala genom anförande af följande sifferförhållanden. Under 1868 utgjorde stadens mantalsskrifne folkmängd 50,438 personer, och, enligt fattigvårdens bokslut för samma år, belöpte kostnaderne till rdr 257,350, lemnande såsom utgift till fattigvården på hvarje mantalsskrifven person ett belopp af rdr 5: 30, under det att denna siffra året förut var rdr 5: 03. Första qvartal nästlidet och samma period zinnevarande år lemnar i 1:sta ombudsmansdistriktet (då för Majorna under denna period nästlidet år fanns särskild fattigvårdsstyrelse, kan jemförelsen ej utsträckas till staden i dess helhet. En del då uti 1:sta ombudsmansdistriktet understödde personer tillhöra nu 2:dra ombudsmansdistriktet) följande resultat: Soppd:o d:o d:o 38.015. Kontant ordinarie rdr 8, 130. D:o extra 2314. Matpoletter st. 58,933. Dessa siffror — angifva de väl det af klaganderne antagna förhållande, att bjelpen minskats? Nej, beklagligen icke! Måhända skulle klaganderne, derest deras framställning icke sett dagen, finna denna företeelse glädjande; men fattigvärdsstyrelsen, om än tilltredsstäld att sålunda hafva kunnat vederlägga påståendet om understödens inragning, är i öfrigt af annan mening, då häraf samt af styrelsens berättelse för år 1567 framgår, att fattigunderstödet sedan år 1860 ökats med mera än 60 procent, räknadt på hvarje mantalsskrifven person. Tager man derjemte i betraktande den lindring i de fattiges tunga, som under de sista årtiondena blifvit beredd genom fri skolgång och utvidgad sjukvård samt flera storartade donationer till behöfvandes förmån, så måste man i sanning häpna, att det likväl är så illa bestäldt med den arbetande klassen, som är fallet, och man må väl icke låta dåra sig af föreställningen, att tillståndet skulle vara bättre, om allena fattigvården lemnat rikligare hjelp. Eller har man väl af tillsyningsföreningens välvilliga bidrag sett de förmodade frukterna? Har fattigvården genom dessa bidrag erhållit lindring? Nej, beklagligen intetdera! Denna förening har nu under fem år verkat oafbrutet; men under samma tid hafva sattigutgifterne uppgått till ofvan anförde 5: 30 år 1S6S från 4: 17 år 1864. Sjukdomen hgger i sanning djupare, än att den häfves, vare. sig genom en späckad och allom tillgängelig kassakista, eller genom distriktsläkarnes ordinationer, och minst söker man rätta botemedlet derför i klagan emot fattigvårdsstyrelsen och eftergifvenhet för anspråken. Distriktsläkarne hafva att lemna betyg rörande de fattiges sjukdom samt större eller mindre förmåga i följd deraf att genom arbete försörja sig. Detta är deras åliggande. Fattigvårdsstyrelsen har till åliggande att, med ledning af sådana betyg, och med aktgifvande på äfven andra förhållanden, bevilja eller vägra understöd. Ar nu, såsom klaganderne yttra, kallet att vara fattigläkare svårt och tungt, så är likväl fattigvårdsstyrelsens åliggande ännu svårare och tyngre. Läkaren har att yttra sig öfver ett fall, som förefinnes; ingenting vidare. Fattigvårdsstyrelsen har att taga i betraktande en mängd omständigheter, bland hvilka den svåraste är att tillse, om och huruvida ej den hjelp, som är i fråga, svarare stjelper än hjelper. Visserligen heter det: ,snar hjelp är dubbel bjelhmen detta har ej sin tillämplighet alltid och för alla, och den kräfta en i otid lemnad bjelp medförer tages aldrig i betraktande af dem, som cj närmare skådat in i fattigvårdens mysterier, rörande hvilka klaganderne sväfva i en lycklig okunnighet. Att, sedan fattigvårdsstyrelsen eller dess tjenste män tagit kännedom af ett för fattigvärdens räk: ning meddeladt betyg, detsamma, såsom ej vidarerforderligt, blifvit sönderrifvet, synes hafva för undrat klaganderne; men denna undran torde lik väl häfvas, allenast att de eftertänka, hvartiil de