Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1869, sida 3

Vidare komma klaganderne fram med påståendet, att ..besök i folkskolorna, isynnerhet skolorna i förstaderva, äro genom åsynen af mängden utmärglade och eländiga barn mäktiga bevis mot Fattigvärdsstyrelsen om icke tillräcklig ömhet för dessa-; hvarjemte klaganderne förmena. att i tillräckligt många erhålla ,.ett nödtorftigt. visst ke tillräckligt, bröd i skolan under läsdagarne, d. v. s. fem dagar i veckan. Den penna, som här och i fortsättningen lemnat beskrifning öfver skolbarnen, synes hafva låtit fantasien taga öfverhand öfver verkligheten hvad angår barnens utseende; och likaså har tanken på hvad som är Fattigvårdsstyrelsens pligt mot barnen fått träda i bakgrunden för ett snart sagdt begär att måla med mörka färger. Hvad har nu Fattigvårdsstyrelsen med skolbarnen att beställa? Jo, derest för ett sådant barn begäres mat eller kläder, åligger det Styrelsen att pröfva, om det ena eller andra deraf, eller beggedera, bör beviljas. Då denna pröfning försiggått och beslutet meddelats vederbörande till efterrättelse, måste föräldrarne i öfrigt sörja för barnen. Skulle det vara rätt och kunna försvaras. att all omtanka om barnen vältrades från för äldrarne på kommunen, som har en icke ringa börda redan at faderoch moderlösa barn, och af häktade eller vanartiga föräldrars barn, som måst till full försörjning öfvertagas? — Är icke redan bandet emellan föräldrar och barn ofta svagt nog, att detsamma genom myndigheternas ätgöranden skulle göras ännu svagare? Att födan nu mera än förr skulle vara otillräcklig, måste Fattigvårdsstyrelsen bestrid Den har under flera decennier aldrig varit rikligare, men ofta väl knappare, än för närvarande, och det kan ej vara med fattigvårdens uppgift förenligt att lemna understödstagarens barn rikligare föda än den fattige, men icke understödstagande arbetaren förmår att skänka åt sina barn. Vill man allenast nyttja sin eftertanke aldrig så litet, så skall man snart inse detta, och man skall icke behöfva att såsom motiv för VFattigvårdsstyrelsens åtgöranden att icke blindt utdela hvarje begärdt understöd framkasta endast sparsamhetsifver och önskan att lindra skattebördan — dygder som i och för sig visserligen äro lofvärda hos hvarje hushällare med andras medel, men som åtminstone icke få vara de enda bestämmande faktorerna hos en Fattigvårdsstyrelse.