Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1869, sida 2

Samtalet afbröts derigenom att säckpiparen och Frolic, hvilka hade fört de båda tjenarne samt packningen ut till jakten, nu helsade ,,sin familjsdöttrar, som de vanligtvis uttryckte sig, och uppI manade dem att stiga i kanoen. Med förvåning betraktade Fortis den magre högländaren, som var fullt ett hufvud längre än han och derjemte visade en kroppsbyggnad, som erinrade om folksagans jättar. Han såg huru den åldrige gubben räckte de båda damerna handen; han såg huru hans läppar öppnades för att yttra något, men att den gamle plötsligt stannade likasom förstenad och med öppen mun, då hans matta, grå ögon träffade den unge mannen, samt att han stirrade på honom som på en öfverjordisk uppenbarelse. Alla varseblefvo Robs sällsamma beteende, men Eva egde nog öfverläggning att sakta hviska till Fortis: — Förlåt honom och upptag ej illa hvad han kanske ämnar säga; han har i öfver hundra år lefvat i min fars familj, och ålderdomen har gifvit hans själ en egendomlig riktning. Säckpiparens blickar voro så orörligt riktade på Fortis, att han ej märkte Evas rörelse. En lätt darrning skakade hans väldiga gestalt, men derefter lade han sin hand mot Fortis bröst och sade med dämpad stämma: — Jag har väntat på dig, och du har icke kommit! Derefter drog han sin hand tillbaka, strök sig dermed öfver pannan och frågade ännu saktare: — Hvarifrån kommer ni, tremling? — Från Tyskland, gode Rob, svarade