Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1869, sida 2

du honom och bemöter honom rigtigt förekommande. Tro mig, han förtjenar denna vänlighet redan derför, att han ej tycks vara så lycklig som till exempel du, käre Charles. Jag observerade honom, och jag skulle misstaga mig mycket, om ej en svår sorg nedtrycker honom. — Jag skall uppsöka honom redan i qväll, återtog officeren hviskande, ty de befunno sig nu endast några steg ifrån elden, vid hvilken Fortis och mrs Burton hade stannat och sågo efter dem, — jag skall föra samtalet på hans resa och förmå honom att tala mycket om min Eva. — Vi äro nu således på Mackinaw, mr Fortis, sade Eva vänligt till den unge tysken, sedan hon dragit sin hand från Herberts arm, — och som jag ser skyndar vårt folk sig att äfven föra oss till qvarnen. Som Barrow berättar, befinner vår mor sig väl, Gud ske lof. — Gud ske lof, upprepade Fortis uppriktigt, — er hemkomst blir således fröjdefull, som vi alla hoppas. — Ja, mycket fröjdefull, bekräftade mrs Burton och tog sin gosse på armen, — till och med den hemlighetsfulla familjeangelägenheten tycks, att sluta efter folkets antydningar, äfven vara af angenämt slag. I hvarje fall skall den ej hindra oss från att någon af de nästa dagarne emottaga er hos oss, mr Fortis, och äfven ni, mr Herbert, följer väl med till qvarnen? Fortis uttryckte genast sin tacksamhet, men officeren, hvars frågande blick hade riktats mot Eva och som tyckte sig se, att hon nästan omärkligt skakade på hufvudet, förklarade att hans tjenst ej tillät honom att gifva ett bestämdt medgifvande svar.