Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1869, sida 2

kar Fortis höga, smärta gestalt, som just belystes af den ännu lustigt flammande elden. — Hvar träffade ni tillsammans med den der herrn, och hvarifrån kommer han? frågade Herbert med ett uttryck, som ej antydde något serdeles vänligt deltagande för Fortis. — I Buffalo, på ångbåten, svarade Eva desto vänligare, — jag har redan sagt dig hans namn; han visade sig mot oss icke blott som en vänlig reskamrat, utan äfven som en i hvarje hänseende älskvärd sällskapsman, så att både Ellen och jag småningom erforo den varmaste vänskap för honom. Han är helt olika alla de tyskar, som jag hitintills lärt känna. — Så, svarade officeren kallt, ty den ifver, hvarmed Eva berömde fremlingen, berörde honom oangenämt, — då följer han er väl ända hem? — Om det gick efter min önskan, så skedde det visserligen, svarade Eva muntert, synbarligen för att straffa sin hjertans kär för den anstrykning af svartsjuka hans röst förrådde, — men det går ej för sig nu, och vi ha derför kommit öfverens om att snart skicka jakten för att afhemta honom till qvarnen. — Och hvarifrån? — Från ön Mackinaw; han tänker uppebålla sig här en liten tid. — Ah, då har man ju tillfälle att bli närmare bekant med den der herrn. — Ja visst, dyraste Charles, svarade Eva så innerligt, att Herbert kände den lifligaste ånger öfver sin ovänlighet, — han ämnar bo på Mackinaw hotell, och vill du ge mig ett rigtigt tydligt bevis på din kärlek, min dyre Charles, så uppsöker