tomligen svåra anmärkningar förekommits! mot detsamma. Men oafsedt detta, är -Rabbien och riddaren ett stort och intressant skaldeverk, till hvilket vi hos oss på sednaste åren dessvärre ej haft många motstycken att uppvisa och hvilket an väl allaredan derför har att vara. författaren tacksam. Det är egentligen ett äldre verk, hvilket han redan år 1S51, efter att i nära 3 år ha arbetat depå, utgaf under titeln Rabbi Elieer, men som han nu retoucherat och omarbetat sör scenen. Härigenom har han emellertid råkat i en mycket obehaglig situation. Han har nemligen sålt ,,Rabbien och riddaren till en annan bokhandlare än den, som förlagt Rabbi Eliezer, hvarför förliggaren till denna sistnämnda tilltalat honom för eftertryck, i det han förmenar, att de få ändringar, Goldschmidt företagit med arbetet, äro så obetydliga, att -Rabbien och riddaren närmast måste betraktas såsom en ny och geromsedd upplaga at Rabbi Eliczer, en åsigt, åt hvilken Goldschmidt äfven i början synes ha lutat. Han erbjöd nemligen Rabbi Elievers förläggare det nya stycket, men då denne ej ville honorer ådespelet som om det vore ett sjelf gt verk, lemnade förrattaren honom och gick till en annan fö gare. De bref, som vexlats mellan författaren och förläggaren 1 anledning af försäljningen utaf -Rabbisn och riddaren, har den sistnämnde nu utgifvit och framlagt inför allmänhetens domstol, och det kan ej nekas, det desamma vil iro egnade att ställa Goldschmidts skicklighet, men deremot icke hans beteende, i en fördelaktig dager. Sjelfra tvistefrågan kommer i öfrigt att lösas på domstolsväg. Från Palestina bege vi oss till Italien, från kungliga teatern till Kasino. Der herrskade rabbien, här dominera italienarne. För fjerde gången har impressarion Achille Lorini dragit fram med svajande fanor och klingande spel, och det sällskap, han denna gång bjuder oss, öfperträflar allt hvad man hittills här hört af italiensk musik. Medan ett italienskt operasällskap eljest brukar bestå af en samling medelmåttor, hvilka gruppera sig kring en eller två stora, framstående artister, är Lorinis nuvarande sällskap sammansatt af en sädan samling utmärktheter, att han kan besätta äfven biroller med framstående konstnärer. Ett sådaut utförande af operor, som det, hvarmed Lorini för ögonblicket trakterar köpenhamnarne, skall man derför måhända länge behöfva leta efter, och man kan derför ej undra öfver, att dessa djerft trotsa den tropiska hetta, som kommer buketterna att uppspira i salongen, och i täta skaror fylla denna. Men något sådant fordras äfven för att fängsla de sparsmakade köpenhamnarne. Sedan deras stad kommit att ligga på den allmänna konstnärsrouten samt de haft besök af Dreyschock, Servais, Carlota Patti, Rubinstein och Gud vet hur många andra af konstens heroer, ha de blifvit anspråksfulla och nöja sig ej med småsaker. Äfven på kompositionens område har på sednaste tiden erbjudits dem en företeelse, som hörer till det mest storartade och epokgörande, den nyare tiden har att uppvisa, och glädjen häröfver minskas naturligtvis icke derigenom, att det är en dansk, man har att tacka för denna herrliga tonskapelse. Jag menar professor N. V. Gades ,,Kalanus, som uppförts vid musikföreningens sednaste konserter och väckt en ofantlig entusiasm. Till en i dramatisk form samt i ett vackert och ädelt språk utarbetad text af skalden Carl Andersen har kompositören anknutit sin tondigt. Det är således ingen opera, utan, likasom flera af Gades föregående kompositioner, ,,Komala, ,,Elverskud och Korsfarerne, ett slags mellanting mellan oratorium och opera. Kompositören behöfver ej den sceniska medverkan, ja denna skulle tillochmed vara alldeles öfverfsödig. Innehållet är för öfrigt söljande: På sitt tåg i Indien träffar Ålexander den unge braminen Kalanus, hvilken, vid anblicken af den store verldseröfraren och hans lysande svit, tror honom vara den längtansfullt väntade guden Brama, som nedstigit till jorden. Detta utgör den första afdelningen, ,, mötet. I andra afdelningen, festen, är Kalanus närvarande vid en praktfull fest, som Alexander ger för sina krigare, men här blir han upplyst om, att Alexander endast är en verldsligt sinnad furste, och nu följer tredje afdelningen, som utan tvifvel är kompositionens glanspunkt, hvari Kalanus, ångerfull öfver sitt misstag, bestiger bålet, för att i döden uppnå sin längtans mål, den ljusstrålande Brama. Intrycket häraf är öfverväldigande, och för att rätt