Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1869, sida 1

ken vi för få år tillbaka befunno oss, kan det vara bra nog att få en munfull politik då man vid sitt morgonkaffe läser tidningarne, men för öfrigt tänker man ej I vidare derpå. Skulle konsten vara i stånd att uträtta hvad politiken icke förmår? Det tycks nästan så. De artistiska intressena ha för I ögonblicket öfvervigten. Köpenhamns konstverld är för närvarande i besittning af så många lockelser, att det ej skulle vara underligt, om man läte dåra sig och utbytte naturens stora, fria salar mot konstens nu något qvalmiga sådana. Ära den, som äras bör! Vi börja derför med kungliga teatern, der Goldschmidts nya stycke ,,Rabbien och riddarenför en månads tid sedan ständigt lockade fulla hus. Det judiska är ett af Goldschmidts serskilda områden. Uppsostrad, åtminstone under de första åren af sin barndom, i stränga judiska förhållanden, har han aldrig sedermera kunnat frigöra sig Ifrån inflytandet af dessa, och redan i hans tidigaste verk spela som oftast judar em hufvudroll. Han söker förnämligast framstilla de kollisioner, i hvilka juden, om han vill häfda sin säregna nationalitet, ofta måste råka gentemot sina kristna medborgare. Här har han emellertid ställt sig en större uppgift, ty han förer medeltidens kristendom och judendom i tvenne af deras bästa representanter mot hvarandra och låter dem brottas med hvarandra. Den gamle rabbi Eleazar har förlorat en son medan denne ännu var barn, i det en flock kristna ryttare bortfört gossen. Gubben beger sig då ut på vandring kring verlden och återfinner slutligen sonen såsom en kristen riddare i AndernachHan är just hemkommen från ett fälttåg, i hvilket han så utmärkt sig genom sin tapperhet, att Tysklands kejsare gifvit honom riddarslaget, och han står i begrepp att äkta sin ungdomsälskade, riddarens af Andernach dotter. Men hans truppers hemkomst ger signalen till några oroligheter i staden, vid hvilka, som vanligt på den tiden, judarne få sitta emellan, och rabbi Eleazar föres fången inför riddaren. De igenkänna hvarandra; den gamle längtar att få trycka sonen, den länge saknade, till sitt bröst, och utan att ett enda ögonblick tänka på hur mycket han fordrar, begär han, att sonen skall uppgifva allt, kärlek, riddarevärdighet, den ära, som vinkar honom, för att med fadren återvända till den hydda och den religion, i hvilka han blifvit född. Men hans famn förblir tom; sonen känner det omätliga svalg, som åtskiljer dem, och kan icke göra språnget deröfver. Han afslår fadrens fordran, och följden deraf blir, att den gamle slutligen utslungar en fruktansvärd förbannelse öfver sonens hufvud. Han utföres ur slottet genom en hemlig gång och försättes i frihet, medan sonen, ännu dötvad af förbannelsen, föres till altaret för att vigas med sin brud. Så faller ridån för första akten. I de följande akterna ser man förbannelsons rysliga resultater. Riddaren är likasom tillintetgjord deraf; all hans fordna handlingskraft, allt hans mod äro nu förIsvunna, och han vågar ej meddela sin maka, som observerat detta, hvad orsaken dertill är på annat sätt än genom att berätta henne sin egen historia såsom något, hvilket händt en vän till honom. Men ej heller fadren har ett enda ögonblicks ro; äfven på honom tynger den förbannelse, han utslungat mot sitt eget kött och blod, och faderskärleken kämpar inom honom med religionsnitet. I förtviflan vankar han oupphörligt omkring vid utgången till den hemliga väg, genom hvilken han utförts ur borgen, ty han kan icke hålla sig borta från den plats, der han vet, att sonen finnes. Men här upptäckes han utaf en af riddarens grannar, som ligger i fejd med denne och som tvingar gubben att upptäcka lönngången för honom. Fadren intränger dock först i slottet, för att varna sonen, men råkar endast hans hustru, hvilsken han genom sina anspelningar blott förskräcker ännu mera. Riddaren, som kämpat utanför borgen med sina fiender, såterkommer i samma ögonblick, som den fiendtlige riddaren i spetsen för en skara män genom lönngången intränger på borggården. Den gamle kastar sig emellan honom ochi sonen samt faller, träffad af hans d. Då vakna de hittills slumrande känslorna hos riddaren; han fäller sin saders baneman och skyndar derpå till sadern, till alla sina svenners för ran fritt vidgående, att han är den gamles son och saltså jude. Efter en sådan bekännelse har han naturligtvis blifvit ,, omöjlig som deras herre, och han vill derför bryta med sallt, äfven med sin maka, samt draga bort med fadren. Men hans maka förnekar honom icke i detta ögonblick; hon vill följa honom. Detta offer blir emellertid sobehöfligt: rabbi Eleazar är dödligt sårad och dör några ögonblick derefter, dock sicke utan att först genom en halft sväfvande förklaring inför de tillstädesvarande Tha befriat riddaren från misstanken att vara hans son. Sedan han förbannat sonen, har han nemligen efter judisk sed ; I sönderrifvit sina kläder öfver honom och förskjutit honom fullständigt, i det han i Jbans ställe upptagit en ung gosse vid namn Benjamin. Han kan således gerna nu förklara: Jag har blott en son, och det är Benjamin! — ,,Så är då riddaren åter vår riddare! utropa de glada svennerna, och dermed slutar stycket. Såsom man lätt finner, är denna upplösning just icke serdeles tillfredsställande, LONA 1— ,