höfde Fjöfartsfondens medel till upprensande af en ny farled från Östersjön till Stockholm, genom det så kallade Södra stäket. Punkten föredrogs; ingen talare anmälte sig och talmannen frågade: , Anser kammaren öfverläggningen om denna punkt slutad? — Frågan besvarades med ja, och talmannens klubba föll. Men vid det slaget vaknade hr Hierta, som varit försänkt i någon begrundning eller lätt slummer, och ropade hastigt: ,,Hr talman! Talmannen frågade om hr Hierta medgaf att klubban fallit innan han anmält sig, och då detta ej kunde nekas, inskränkte sig hr Hierta till att hos riksrensning, då fråga kunde komma att derom väckas. -— Så var den ömtåliga frågjord, med undgående af den långa diskussion, som hotade rörande denna punkt. lärer säkert ej försumma att nu med skyndsamhet bedrifva detta vackra arbete, dagen rekommendera Södra stäkets uppgan om Stockholms centrala banhall afDen utmärkte ingeniören för Stockholms sammanbindningsbana, löjtnant Unge,. som bör blifva en prydnad för hufvudstaden, på samma gång det är af rörelsen oundgängligen påkalladt. Statsutskottets andra utlåtande rörande jernvägar (n:o 66) afhandlade de väckta frågorna om uppgörande af planer för framtida jernvägsanläggningar samt sättet för deras utförande — den Sparreska motionen — äfvensom de flera spridda motionerna om statsbidrag till åtskilliga jernvägsanläggningar. Statsutskottet börjar detta sitt utlåtande med en sakrik historisk framställning af det hittills utförda stambanesystemet; genomgår derefter alla de nu väckta motionerna i ämnet (framför allt grefve Sparres); meddelar intressanta data rörande den hittillsvarande trafiken och den derat uppkomna behållning, samt slutar med att uttala följande åsigt: Då sålunda statsbanesystemet i Sverge aldrig varit ämnadt att uteslutande uppfylla landets behof af jernvägar och då man äfven i de länder, der statsbanesystemet följts, alltmera funnit skäl att frångå detsamma ), finner utskottet sig icke kunna biträda grefve Sparres förslag att utsträcka anläggningen af statsbanor till alla delar af riket, utan anser tvärtom tiden vara inne att genom en noggrann begränsning af de bansträckningar, hvilka för den närmaste framtiden skola för statens räkning anläggas, möjliggöra ötvergången till privatbanesystemets allmännare införande, hvilket, på samma gång det befrämjar anläggningen af de jernvagar, landet verkligen behöfver, gifver större säkerhet derför, att de blifva lagda der industriens utveckling det fordrar, och så konstruerade, att de ej kosta mera, än deras ändamål kräfver, samt att icke alla bördorna kastas på staten allena. Det behöfver icke sägas, att rätt många ledamöter funnos inom kammaren, hvilka ingalunda delade denna statsutskottets åsigt, ehuru de nu ej ville ingå i den vidlyftiga striden om principer. Etter pröfning af de särskilta förslagen till fortsättande af norra stambanan hade förslaget att anlägga en jernväg från valla till Norbergs bergslag och vidare norrut öfver Dalelfven till Storvik på Gefle —Dala-banan, oaktadt hela eller den väsentliga delen af denna bana ännu icke blifvit behörigen undersökt. — Det bör till befrämjande af detta , hufvudstadsintresse, som pästås hafva blifvit så mycket förbisedt; dels att den berör den ofta omtalade egendomen Brogård, hvilken angrefve Erik Sparres jernvägsnät. Det var naturligt att Upsala-—Sala— Storviks-banans målsmän skulle uppträda för att bekämpa detta statsutskottets förslag, men när puukten var föredragen, anmälte sig ingen talare. , Anser kammaren öfverläggningen slutad? frågade talmannen, men nu begärdes ordet skyndsamt af hr Lithner, som dock tydligen ej hade ämnat börja denna lek. Det blef ett ögonblicks munterhet, då hr Lithner såg sig omkring efter den egentlige stridsmannen, hr Staaff, men den öfvade talaren lät sig ej länge förvirra. Han förfäktade Upsala— Sala-banans företräde, särdiskussionen i fart. Den egentlige målsmannen för Tureberg—Sevalla var hr Lindhagen, men då hans namn skulle uppropas var klockan 12 3, och talmannen, som väl visste att br Lindhagen icke skulle blifva kort, föreslog kammaren att åtskiljas, för att åter samlas på qvällen, en uppmaning, som alla villigt hörsammade. Hr Lindbagen började på aftonen (det är om Fredagsaftonen jag talar) och försvarade sin Tureberg—Sevalla-bana med all makt. Hr Staaff följde dock hans bevisning i spåren. Andra talare förordade Upsala—Gefle m. fl. Men det var en annan mening, som här tydligen skulle segra, nemligen den som uttrycktes i hr Björcks reservation, att riksdagen icke skulle uttala någon opinion rörande hvilken bansträckning som helst, då det ju nu ej förelåge att gifva något anslag, och då en meningsyttring aldrig skulle blifva bindande. Sakens utgång berodde här tydligen på kontrapropositionen. Då andra kammarens ) Det hade varit önskligt att utskottet uppgifvit hrilka länder det här åsyftat. (Brefskrifvarens anm.) deles ur Norrlands synpunkt, och så var statsutskottets majoritet funnit lämpligt förorda det på sednaste tiden uppdykade Tureberg — en nära Stockholm liggande punkt på norra stambanan — öfver Senämnas, dels att denna bana framkommit ses utgöra en betydelsefull punkt inom