Högländaren.) Roman at Balduin Möllhausen. (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg.) ANDRA DELEN. Eva, den hjertegoda Eva, lyckades deruti, men icke så Fortis, hvars stämma, trots hans yttre glädtighet, dock hade bibehållit en omisskänneligt vemodig klang. För att skingra äfven dessa sista spår af de, genom henne oafsigtligt framkallade, sorgsna betraktelserna, frågade Eva hjertligt: — Ni har således funnit behag i vårt sällskap? — Kan ni tvifla derpå, miss Eva? — Nej, visst inte, svarade Eva och lade, likasom bedyrande, sin hand mot hjertat, — jag finner det till och med naturligt att ni, som så länge varit ensam bland fremmande menniskor, skall känna er mera hemmastadd, då man oegennyttigt visar er vänskap. Jag upprepar således än en gång ef uppriktigt bjerta, ni kan ej bereda oss ett större nöje, än om ni snart besöker oss i vårt föräldrahem. — Hvem kunde väl motstå en sådan inbjudning? svarade Fortis medgifvande. — Ja, ni bör skatta den högt, inföll Eva med täckt, låtsadt öfvermod, — ty det händer ej ofta att vi så ifrigt inbjuda en resebekant till ett besök på vår qvarn. — Er godhet gör mig helt stolt, svarade Fortis och rodnade af fröjd, — och så OUHr KA OR