Maskinerna pustade och arbetade, ångbåten darrade lätt vid de väldiga stötarne, och likasom stjernorna först vid nattens inbrott blifva synliga för det menskliga ögat, så visade sig nu otaliga gnistor bland de rökmoln, som uppstego ur jernskorstenarne. De dansade och kretsade rundtomkring, än tätare, än mera spridda, likt en svärm hysmaskar. Det af hjulen piskade vattnet skummade förbi fartygets sidor och sorlade omkring det af kunniga händer förda styret. Fortis hade åter lutat sig öfver bröstvärnet och blickade ned på de upprörda vågorna. Äfven ban var upprörd, men likväl ej af så dystra tankar som kort förut. — Hvarför skulle jag ej grundlägga ett nytt hem i detta främmande land? tänkte han, — i ett land der man ej frågar efter om jag har något namn, medan der hemma, — hans tankar hejdades. Likasom för att skydda sig mot vidare dystra betraktelser, föreställde han sig Evas sköna bild, till dess han icke blott tyckte sig se henne framför sig, utan äfven hörde ljudet af hennes melodiska röst. — Hvad betyder väl namnet? upprepade han Evas ord. — Det vore ju förfärligt om man gjorde sin lycka beroende af ett tomt namn. — Vi skulle öfverlägga till dess vi funnit ett namn, som öfverensstämde med vår ömsesidiga smak! Och sålunda fortfor han att upprepa hennes anmärkningar, till dess han trodde att han ej glömt ett enda ord, hvarefter han började ånyo, utan att tröttna. Derunder drogo de underbaraste bilder förbi hans inre blick, vexlande likt vågorna, som brusade nedanför honom, och