Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1869, sida 2

DAUIUI 128 WTÅNL VAMIIV HAULC 005 -— gon framgång?. Under loppet af år 1868 ha i de serskilda hamnarne blifvit byggda 89 fartyg under en sammanlagd drägtighet af 44,741 tons, för hvilka staten — på grund afett dekret utaf den 14 Juli 1866, hvilket beviljar en premie af 2 lire pr ton åt alla på inhemska varf byggda fartyg — utbetalt en summa af 89,482 lire. År 1867 hade endast 57 fartyg med en drägtighet af tillsammans 25,375 tons blifvit byggda på de italienska varfven. De flesta fartygen äro byggda på varfven vid SestriPonente, Varuzzo, Viareggio, Castellamare och Piano di Sorrento. SPANIEN. Angående ett gemensamt möte, som dej. liberala partierna den 21 April haft för det blifvande konungavalet, yttrar en korrespondent till , Times: , Det talades i oändlighet fram och tillbaka om konung eller republik, utan att man kom till något resultat, men nationen vet detta oaktadt mycket väl, hvad den har att hålla sig till. Hvarje förhoppning om att med folkets goda vilja och med en bestämd pluralitet drifva igenom ett konungaval har försvunnit för alltid. På andra sidan är republiken en afgrund, som t. o. m. de djerfvaste äro rädda för att kasta sig uti. Under sådana förhållanden kan man ej vänta, att saken skall låta ordna sig genom lugna och lagliga förhandlingar. Det är en knut, som måste genomhuggas med svärdet, ty om republikanerna vilja störta oss i anarki, hafva monarkiens anhängare intet annat medel än — militärdiktaturen. Det är tydligt, att alla tidens tecken visa i denna riktning. AMERIKA. Newyork Herald! uppgifver innevånarnes i Newyork antal till 1,119,000, hvaraf 346,000 sägas vara tyskar, 336,000 irländare och 75,000 tillhörande andra utländska nationer; så att följaktligen endast en tredjedel af befo kningen skulle vara amerikanare. Berättelserna öfver den i Ecuador utbrutna, men snart undertryckta revolutionen uppgifva, att 300 af de upproriska satte lifvet till. För öfrigt meddelas om upproret: ,,General Veintemila uppreste sig mot presidenten Garcia Moreno och framryckte med artilleri mot Guayaquil. Han skulle måhända eröfrat staden, om icke efter fyra timmars stid en kula sträckt honom till marken. Genom stadens beskjutande ledo många al innevånarne der skada till lif och egendom. En korrespondent till den österrikiska Neue freie Presse meddelar en intressant berättelse öfver förhållandena på Cuba, hvilken väsentligen innehåller följande: Enligt bref och pålitliga uppgifter i tidningarne — skrifver han — är upproret på Cuba i ständig tillvext. Den provisoriska regeringen innehar ungefär tvåtredjedelar af ön, som är nästan så stor som det egentliga England. Dess stridskratter uppskattas till 40,000 man, men det fattas utrustning och goda vapen, specielt kanoner. De färgade skildras såsom mycket ifriga för att sluta sig till upproret. Hade man officerare och vapen i tillräcklig mängd, skulle man med lätthet kunna bilda en arme af 40,000 färgade. Men det fattas kunskaper i krigsväsendet, och upprorets ledare äro plantageegare eller jurister. Quesada är den ende som eger militärisk bildning; han har nemligen varit generalmajor i mexikanska armåen. Utom honom har för öfrigt Donato del Marmol — som gjorde sig allmänt bekant samtidigt med Cespedes, chefen för den provisoriska regeringen — visat stor militärisk duglighet. I insurgenternas arme befinner sig dessutom omkring ett dussin mexikanska officerare och cirka 500 man, som äro födda på San Domingo. Hjelpen från den nordamerikanska unionen har hittills inskränkt sig till ett par små laster vapen, som först nyligen ankommit. Hela det östra distriktet af ön, med undantag af hamnarne och 2 å 3 vigtiga punkter i det inre, t. ex. Puerto Principe, är för närvarande i insurgenternas händer. I vestern äro insurgenternas stridskrafter fördelade ötver en tredjedel af distriktet. Spaniorerna innehafva här ännu städerna Remedios, Villa Clara, Cienfuegos, Sagua la Grande och Trinidad. Insurgenternas styrka i vestern kommenderas af general Puello, en mulatt från Domingo, och belöper sig till 15,000 man. De öfriga 25,000 stå i östra delen at ön, nemligen 12,000 man under Cespedo och hans schet Donato del Marmol, samt 14,000 under Cespedes och Marmol ha besatt Bayamo-Mayaridistriktet, under det Quesada opererar i närheten af Puerto Principe. Den af Sierra de Cobra genomskurna östra delen af Cuba är särdeles gynnsam för ett försvarsoch guerillakrig, som äfven insurgenterna företrädesvis lägga an på. Då upproret utbröt, hade spaniorerna cirka 10,000 man reguliera trupper på ön. Tillika med den beväpnade polisen och milisen utgjorde regeringens samtliga stridskrafter 22,000 man. Sednare ha ytterligare 10,OOI man ankommit från Spanien. Inberäknadt de frivilliga skulle armeen i det hela utgöras af cirka 50,000 man, om icke klimatet hade så ofördelaktigt inverkat på de spanska soldaterna; det påstås, att 10,000 man redan äro odugliga till strid. Befolkningen på Cuba — 1,400,000 — består af ungefär en million infödda, dels hvita, dels färgade, dels slafvar. De öfriga 400,000 äro antingen spaniorer — inberaknadt embetsmännen och trupperua c:a 125,000 — eller negrer, hvilka blifvit införda, trots förbudet mot inköp af slafvar utitrån. På sin höjd 200,000 innevånare lära vara tillgifna det spanska herraväldet, eller åtminstone icke fiendtliga deremot. Tidningarne i Newyork berätta, att insurrektionens chefer för omkring 6 måneder sedan — kort innan upproret började — voro i Washington för att rådslå med dervarande inflytelserika män, samt att man öfverallt försäkrade dem om unionens tullkomliga sympathi. Derefter uttärdade Cespedes sitt upprop från Bayamo och stod inom en veckas sörlopp i spetsen för en friskara på 15,000 man. Emellertid har unionen hittills icke lemnat upproret något faktiskt understöd. Upproret har alltså väsendtligen stödt sig på sina egna krafter och företer häruti en skarp kontrast till insurrektionen på Kandia. Det är otvifvelaktigt, att Cuba under en klok förvaltning skulle kunna föda 20 millioner innevånare, i stället tör nu knappast 11,