Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1869, sida 2

urstligheten. Oaktadt, sålunda, talaren mycket äl insåg, att ordensväsendet endast är grundadt vå flärd och fåfanglighet, att det alstrar atundjuka och annan demoralisation, att det är ruineande för den enskilde, att det uppväcker och näer dåliga lidelser, att det icke är något säkert nedel till belöning af den verkliga förtjensten och utt det kan begagnas som korruptionsmedel och tta begagnas dertill — oaktadt allt detta, kunde alaren, mån som han är om monarkien och moharkens prerogativer, naturligtvis icke bidraga derill, att kungligheten mister det stöd, den tror sig Pga i ordensväsendet han ansåg det åtminstone vara behöfligt att i detta fall gå tiden i förväg. I samma anda fortsatte hr Siljeström. Han kunde ej erkänna att svensk lag tillägger konungen någon rätt att utdela ordnar. Regeringstormen innehåller endast förbud för en tillförordnad regent att utdela sådana. Uppenbarligen hade lagst ftaren betraktat ordensutdelningen som en furstlig sedvänja, om hvilken ej var nödigt lagstitta, men på samma gång ansett denna sedvänja vara af sådan beskaffenhet och att Jen tått så stor betydelse, att det vore klokast att förhindra den, som tillfälligtvis fått regeringstömmarne i sin hand, att i egenskap af regent strö omkring sig stjernor. Eljest visste talaren intet hinder för hvem som helst, hvilken dertill bar lust, att pryda sitt bröst med en stjerna eller att stifta en orden och utdela stjernor åt andra. Hr Jöns Pährsson kunde mycket väl inrätta en orden, utan att någon hade befogenhet att lägga sig deremot, såvida dermed ej annat åsyftades än det barnsliga nöjet att skaffa sig personliga anhängare och vänner genom att utdela ordenstecken. Det fanns ingen omöjlighet för, såvidt talaren kunde se, att vi kunde få lika många riddare här i landet af ,, Jöns Pehrssons orden, som utaf ,,Carl XIII:s, och det var ej heller omöjligt att det skulle komma att anses för en lika stor ära att vara medlem af den förra, som af den sednare. Försöket görket! Hvarför inte sådana enskilda ordnar uppstått, hvars medlemmar offentligt bära ordenstecknen, beror på, att de skämmas derför — och säkert är, att hvarje menniska skulle skratta åt dem, om något sådant fölle dem in. Att ej samma öde drabbar de, så att säga, officielle ordensmedlemmarne eller riddarne, kommer ej af någonting annat än en begreppsförvirring och en hos oss inneboende, ofta omedveten, känsla af vördnad för ett visst slag af officiella emblemer. Då grundlagstiftaren sålunda hänfört ordensväsendet till antalet af de sedvänjor, som tillhöra privatlifvet, har landets lagstiftande församling ingenting med frågan att skaffa, då dertill ej några särskilda omständigheter föranleda. Lagstiftningen har dessutom för länge sedan erkänt sin oförmåga att kunna stifta lagar för fåfängans marknad, liksom man väl äfven måste anse detta vara alldeles olämpligt. På den marknaden finnes mycket krimskrams, som utan någons tillgörande faller i pris och slutligen törlorar all värde samt förpassas till skrapvrån. Att ordensväsendet tillhör detta slags marknadsvaror, derför hyste talaren en allvarsam fruktan. Med anledning af ofvanstående referat har hr Hedlund i det nästföljande numret af ,,Dagens Nyheter offentliggjort följande beriktigande: Till Red. af Dagens Nyheter! Om jag ock bör vara tacksam för red:ns bemödande att göra mitt anlörande rörande Ordensvä sendet mera pikant än det i verkligheten var, nödgas jag likväl frånkänna mig äran af åtskilliga skämtsamma momenter i det referat af mitt yttrande, som finnes infördt i dagens nummer af eder tidning. Stockholm den 30 April 1569. S. 4. Hedlund. b —— EAA EEE