nmellertid bäddade han åt sig på golfvet, och derat fter förflöt natten lugnt. m På morgonen undrade vi, hvart T. hade tagit sevägen och gingo upp att söka honom. Vi funno ls! äår vän i fullt bestyr med att steka den under sårdagen skjutna ejdern. Efter många förmanin-ffä var till madamen att steka vid sakta eld m. m., m öljde T. oss till badhuset, hvarunder han omta-s5 ade, att han legat om natten midt på golfyet på b tt stort matbord, dit han förflyttat sin bädd. äl T. skyndade sig att bada och sprang sedan upp fe att betrakta fogelns stekning. Vi, som ej hadesd å brådtom, dröjde ganska länge efter T., men randrade slutligen tillbaka, samtalande om den i räktiga stek, som väntade oss. Då vi kommo h ram, ropade T.: d lkunnen gerna göra båten i ordning så länge, b ag skall ropa på er, när maten är färdig. Vi gingo följaktligen ned till båten, uppsatte eglet, spolade samt ordnade allt för affärden. Nu krek T. från det öppna fönstret: ,maten kalllar! — och genast rusade vi upp och in i matalen; men vår grämelse blef stor, Ty der fanns ej mer af gåsen: Allt han rern uppätit har. Uppå fatet, midt i såsen, Ligger blott skelettet qvar. Har du ätit upp vår ejder? Ropar M., ,du är gemen. T. han svarade: ,Ack nej, der Finnas ännu några ben. S. han började orera; h Äfven jag på bästa vis. 5 T. sig låter ej genera, n Skrattar blott åt vår surprise. t Hur kunde du vilja vara en sådan förrädare? v porde S. helt allvarsamt den skrattande T. och ti tillade: ,Hvarför åt du upp hela gåsen? b Jo, ser du, svarade T. ,gick den i mig igår, : så skulle den gå i mig i dag också. Vid denna öppna förklaring var all låtsad vrede förbi. Ett hjertligt skratt belönade T:s fyndiga svar, och resten af frukosten intogs under muntert samspråk. s Sedan vi tagit afsked af gumman Öberg, som följde oss ned på bryggan och der qvarstod, hviftande med sitt gulrandiga förkläde, så länge vi kunde se henne, afreste vi med löfte att snart återkomma. Färden ställdes till Knarrholmarne, hvarest vi fingo skjuta några ejdrar, och då 8. äfven lyckades nedlägga två, blef han särdeles morsk och började tala om flera lyckade skott, som han gjort med sin superba amerikanska dubbelbössa. Hur har du kommit öfver denna? frågade jag, i det jag noga betraktade hans bössa. ,Det skall du tå böra:-, började S., förtjust öfver att få berätta sin historia. Jo, ser du, mon ami, jag seglade på en brigg, som hette Elvira, från Gefle till S:t Fransisko. Detvar just då guldfebern var som värst der, och nämnde stad ännu var i sin barndom, ehuru den redan räknade femuo tusen invånare. Emellertid kommo vi lyckligen fram, och kaptenen på briggen, en mycket irielligent man, en god vän till mig, som hette Kajanus, samt jag beslöto oss för att resa uppåt guldlandet för att bese oss. Vi gjorde så äfven och utan äfventyr tills på tredje dagen, då vi mötte en indian. Ja ja, drag ni på mun, mina herrar, men det var verkligen en indian, och det en hötding till, det såg jag på örnfjädrarne, som han bar på hufvudet. Nå väl, höfdingen stod midt på vägen och vinkade åt oss med en löfruska till tecken af fredliga tänkesätt. Då vi kommo pärmare, sade han: ,Om mina hvite bröder vilja träffa ett blekansigte, som håller på att göra sig redo för färden till de goda jagtmarkerna, och som vill tala med en hvit man innan dess, så följen mig. Vi voro ganska obeslutsamma och suto ännu qvar med hvar sin revolver i handen, då indianen kastade sin tomahawk i en buske och sade: Den röde marnen är obeväpnad, mina hvite bröder skola ej frukta, den Svarte Falken är ingen förrädare. I det han yttrade dessa ord, vände han sig om och gick in på en skogsväg. Jag och min reskamrat följde efter, och snart stannade indianen, i det han pekade på en man, som, illa sårad, låg lutad mot foten af ett stort träd. Vi reste upp den sårade och gäfvo honom vatten, hvarefter han berättade, att han var engelsman och guldgräfvare, samt att han ämnat återvända till sitt hemland med omkring fyratiotusen dollars, som han förtjent, då han blifvit upphunnen af tvenne irländare, som arbetat i samma afdelning som han. De sköto bonom bakifrån, togo af hoj nom hans guld och läto honom ligga. Jag dör snar!, tillade ban, men beder er omtala vid den a 02 —-— JO — ———————— —Z22—ä —)— första mina I träffen på, att Bob Wilms och Pat Brown äro mina mördare samt som bevis bärpå säga, att Pat har mina papper i sin venstra stöfvel och Bob en tobaksdosa med mitt namn på i kullen af sin hatt. De trodde mig vara död, men jag såg dem dock. Finnas mina penningar qvar, så skola de sändas till min mor i Newcastle. Adressen finnes i mina papperDen sårade skänkte nu sin gördel åt Kajanus samt detta gevär till mig. Straxt derefter dog han, och då vi ej hade något att gräfva med, skuro vi af en mängd qvistar och kastade öfver liket samt begåfvo oss åter på väg. I solnedgången kommo vi till en mina och blefvo der öfver natten. Morgonen derpå omialade vi för ett par af de äldsta guldgrätvarne historien om des döde mannen. Några af de äldre sammankommo genast, och då de båda irländarne funnos ibland dem, blefvo de snart gripra och visiterade. De, bekände genast; penningarne blefvo dem ifråntagna, och vid middagstiden blefvo de håda hängda. Kajanus åtog sig att sända penningarne till den mördades moder, och ledsagade af tvenne guldgräfvare begåfvo vi oss dagen derefter åter till S:t Fransisko,Det der var en ganska intressant historia; tack skall du ha, sade jag, när S. slutat, och då jag under berättelsen tagit loss piporna på S:s bössa visade jag leende deras underkant för M., hvilken genast utropade: Det här är ju ändå, när allt kommer omkrirg, en helt vanlig smålandsbössa; se här står ju tydligt: A. Jonsson, IusdvarnaNu blef munterheten stor, och en mängd pikar haglade öfver S. som i början blef en smula brydd, men snart åter repade mod och förklarade saken så, att han glömt berätta, det den döende engelsmannen sagt sig hafva erhållit bössan af en svensk. Vinden hade under tiden lagt sig och öfvergått till fullkomlig stiltje, hvarför vi måste ro och kommo ej förrän sent på ettermiddagen in i Elfsborgsfjorden. Här började ändtligen blåsa en nordlig Pris. Årorna inlades, och vi satte åter till focken, som under rodden varit virad kring staget, då M. halkar och faller i sjön. Vi kastade genast i årorna och lade båten i vind, men strömmen var stark, och hade ej en fiskarbåt i närheten rott till M. och bjelpt honom upp, hade vi säkert mist vår vän. Det första M. sade, då han åter kom ombord, var: Gif mig en cognac; vatten har jag haft tillräckligt af. Hans begäran villfors straxt, och då han höjde glaset, sade han: ,Skål, gubbar! Vet ni hvad sens moralen af den här resan är? ,Nej, sade S. JO3, svarade M., ,den är den, att lögnen straffar sig sjelf, och att man ej bör hafva sjöstöfor på sig, när man faller i sjönColan säönle I vactar Ach dan hlalra