vet att en mängd landtbor deltagit i upproret, säger ortens tidning. Småäfventyr. Skizz af Aldebaran. (Forts. fr. X 97.) Vi inväntade nu S. och lade på samma gång som ban till vid bryggan, der den bekanta ,,madam Öberg på Brattennigande och välkomnande emottog oss. Just då vi skulle gå i land halkade M. och föll i sjön, hvarvid han var af den godten att hugga tag i mig för att hålla sig fast. Följden blef, att äfven jag hastigt och lustigt befann mig i det våta elementet. Der lågo vi båda och plaska, Ett mål för de öfriges hån. Den ene sad: ,ligg der och slaska, Den andre: ,,hvar kommen I från? Så stodo de båda och prata: Kom hit, ska vi hjelpa er opp. Vi kröpo i land något flata Och våta från tå och till topp. Vi hämnades nu på våra reskamrater genom att, så våta vi voro, omfamna dem, hvarefter filtar, ytterrockar och reserv-kläder upptogos, och de våta kläderna upphängdes i bageriet. Vi togo nu on tuting i det gröna, hvarunder gumman Öberg upplukade den ena historien efter den andra från len gamla ,goda tiden, då smugleriet stod i sitt lor. Många gånger hade gumman blifvit fast, men oftast nog drillat sig ifrån saken; hon berättade nu för oss bland annat följande: ,En gång då var der en tillförordnader chef der i Göteborg och ja hade la gått bredvid författninga kan ja tro, så att hur då va, så kom stämninga te mej, men si ja va inte hemma nära på det första året, så att de kunde träffa mej med det dera papperet. Nå, när ja sluteligen fick na, så va ja så illa sjuk, hvar gång de skulle hemta mej förstås; men så en gång, då ja inte visste ordet om, si då kom den dera chefen förstås med klippejakten. Nå då va godt och väl, jak såg stämninga och hade sett na många gånger. Å ja neg för nådi chefen å så bjöd jaen på kaffe, å han spräkade så artigt. Nå då fråga ja honom så ödmjukt, om ja kunde, efter ja ändå skulle upp för rätten dan derpå, om ja kunde få följa med nådi chefen upp tillstan på tulljakten. ,,Det får hon visst, madam lilla, sa han, å så gick ja in å klädde mej å tog två stora stycken siden under kappan, å så bar det af till sta n; å ja gick så säker upp med nådi chefen vid Klippan å vaktmästarne sa allri ett ord, för si ja neg för chefen å tacka för skjutsen, å så gick ja upp till handlarne med sidenet. Vi hade rätt roligt åt historien, men S. sade: Hör nu, nog lägger madam till litet, då hon berättar sina historier?2 , Berätta han en händelse utan att lägga till, så får han se hur rolig den blir, sade gumman, i det hon låtsade blifva helt förtörnad och gick in i köket. Nu gick S. ned efter sin fisk för att visa oss, att han verkligen fått sexton tjog och hade äfven en hel mängd fisk med sig upp. Vi påstodo naturligtvis att ban ej fiskat all denna fisk ensam, ty vi hade ej fått ens bälften, fast vi voro två; men 8. bedyrade, att han hade haft en så j5curieusetur samt fått två fiskar nästan hvarje gång. Vi Jåtsade sätta tro härtill och gingo nu in i matrummet, hvarest en ståtlig sexa väntade oss. Vi hade knappt satt oss till bords, förrän dörren öppnades, och en af de fiskare, i hvilkas båt S. hade äskat, steg in och sade, vändande sig till S.: ,Ja skulle be herrn vara go och ge mej andra pengar, för si ja förstår mej inte på denne här. Och nu lade gubben på bordet en så kallad, ättadaler, eller en tredjedels specie. ,Hvad bar du fått den för? frågade M. genast. Å den fick ja Å kamraten min för sextan tjog hvitling, som den der herrn köpte af oss. ,Bravo! bravo, S.! ropades i korus. ,Anfäkta en sådan otur, sade S., gripen på bar gerning, samt tillade skrattande: ,i dag har jag då icke tur hvarken med fogel eller fisk: Fiskargubben fick nu andra penningar och aflägsnade sig tackande. Ännu en gång stördes måltiden, i det en af våra bekanta, herr N., inträdde och mottogs med ett allmänt, välkommen. ,Hvarifrån kommer du? frågade M. Frän ett fartyg i Känsö, som vi lastat, och hvilket kommit tillbaka för storm.f Nå, då kan du behöfva något till lifs, sätt dig — här och håll till godo med hvad buset förmår. Den tilltalade tackade och deltog nu i måltiden. — N. var förste bokhållare på ett af de större kontoren i Göteborg; för öfrigt var han en glad sällskapsmenniska, tyckte om goda sexor med thy åtföljande viner och muntra berättelser. Skicklig affärsman i sitt fack var han ett slags orakel i allt, hvad trävaruhandel och export i den vägen beträffar. En sak böra vi dock nämna, att han ej allenast öfverdref, utan äfven ..skar tillbetydligt, då han berättade sina historier i ett sällskap af vänner, och detta var kanhända äfven orsaken, hvarför N. och S. allt emellanåt ej drogo jemnt, som man kallar det, huru goda vänner de annars voro. Detta visste vi andre och lagade derför med det första, att historierna kommo i gång. Samtalet rörde sig nu omkring rikdom och stor förmögenhet. S. hade just omtalat en amerikanare, som på några är förvärfvat sig ett stort antal millioner, då N. mycket allvarsamt inföll: ,Ja, det der är mycket troligt, ty under åren 1852, 53 och 54 förtjenade vi mycket pengar; jag mins tydligen, att vi fingo fyra shilling och sex pence per löpande fot för tre-tums nio-tums plankor; se der en million på en enda last-. ,Nej, hör du N., sade T., ,det der var väl mycket. ,Åh, det är visst icke omöjligt, afbröt S. ty då jag seglade med kapten Kajanus från Gefle till S:t Francisco, så lossade ban der hela laster af tre-tums nic-tums plank, också efter fyra sbilling och sex pence. ,Se der hören I! sade N. triumferande. ,Ja ja, ja ja! fortsatte S., ,, men du skall veta att Kajani last betaltes pr löpande tum, ser du — det var une autre chose. Detta var för mycket för N. Vredgad han reste sig upp, en blick till sin grann han sände, Bottenlöst var det förakt, man kunde läsa deri. Derefter tog han sin rock, sin hatt och sin käpp sein han vände Ciaran äön dären ach han cscanhär vill jao mer: