Att äfven den största armå icke ensam kan försvara ett land, det visar Österrikes historia, då ett enda slag lade det vanmäktigt till jorden och lemnade segervinnarne öppen väg till Wien. Jemför med det stora mäktiga kejsardömet, som efter några veckor; krig var tillintetgjordt, derför att det litade på en stående armå, jemför dermed det svaga, af inre fejder talrika och outtröttliga guerillaskaror att ställa i fiendens väg! Må derföre de stora nationerna rusta, så länge tillgångar och kredit det tillåta; men säkert är att de omåttliga krigsrustningarne äro genaste vägen till statsbankrutt och samhällsupplösning, ty förr lärer väl icke menniskoslagtandets och förödelsens vanvett uppöra. Varnade af dess exempel böra vi försöka att försvara vår obemärkta vrå af jorden, på det enda sätt som står oss till buds, och som också lyckligtvis är det enda pålitliga, nemligen genom en folkbeväpning, samt för öfrigt samvetsgrannt afhålla oss från all inblandning i andra folks angelägenheter. Att ett beväpnadt folk icke så lätt och hastigt öfvervinnes, det lärer oss alla tiders och icke minst våra egna dagars historia. Hvad kostade icke kriget i Spanien vårt århundrades störste fältherre Napoleon? Frankrikes nuvarande herrskare fick röna detsamma i Mexiko, ehuru klereciet och en del af landets ,,notabler i början gynnade invasionen. Kriget på Kandia var i samma afseende anmärkningsvärdt, då några tusen bönder, understödda af några hundra grekiska frivilliga, i öfver tvenne år försvarade sin ö mot en stor arms af reguliera turkiska trupper och slogo dem, snart sagdt, i hvarje träffning. Kandia föll för en kolossal öfvermakt och genom utmattning. Bönderna ledo brist på näringsmedel, vapen, krut och kulor; men de föllo obesegrade, och krigsäran var på deras, ej på den reguliera härens sida. Att folkbeväpningen i långa tider varit vårt lands kraftigaste försvar, det lärer oss vår egen historia, från Engelbrekts, Sturarnes och Gustaf Vasas dagar. Med en bondehär af 100,000 man tågade Engelbrekt ända ned till Halland och intog dess städer och borgar samt rensade landet från fienden på en ganska kort tid. Ötver denna stora här höll den enkle, okonstlade bergsmannen en ordning och krigstukt, som historien med beröm omnämner, medan den ännu i dag med blygsel antecknar på sina blad de utsväfningar, hvartill mången stående armå under krigen gör sig skyldig. Och såvidt jag vet, har aldrig någon folkhär gifvit sådane exempel på subordinationsbrott och dålig militärisk anda, som den franska i våra dagar, då det ju icke var längesedan ett på Martinique landsatt zuavregemente öfverföll och massakrerade en del af sina officerare. Hvilken skilnad på slik ,esprit och andan i Engelbrekts svenska folkhär, som ,lade bort sin harf och plog att sköld och hjelm och pansar bära, och sen man hade stridt med ära, man fredens yrken återtog. Folkbeväpningen är således icke en ny, utan en urgammal svensk sed, som anlitats hvarhelst det gällt att rädda fäderlandet från undergång. För att vinna detta stora och sannt fosterländska mål, ett verkligt landtförsvar, är det nödvändigt att utan dröjsmål börja med dess början samt att efter kommendörkapten Adlersparres vid denna riksdag framlagda plan i alla folkskolor cbligatoriskt införa gymnastik-och exercisöfningar, det förra för att stärka och harmoniskt utveckla muskelkrafterna och dana en frisk kropp för en frisk själ, samt det sednare för att redar i gosseåldern bilda skicklighet i vapens förande och bruk. Allt detta ligger af naturen i gossens håg och utgör för honom ett verkligt nöje. Han kan således likasom under lek inhemta de färdigheter, som nu med svårighet inpluggas i fullvuxet folk. Vi kunde då om 16 å 18 år erhålla en medborgare-här, både skicklig och snart färdig att försvara sitt land, om en fiende skulle hota detsamma. Underlätta derjemte spridningen af vapen öfver landet, ty erfarenheten visar, att hvar och en, som har råd och lägenhet dertill, gerna vill ega ett gevär och hvad dertill hörer, då han förstår dess bruk och inser ändamålet hvartill det skall användas. Detta sönderslitna Mexiko, som. dock var i ständ att utjaga Frankrikes bästa trupper ur sitt land, just derför att det endast hade blefve troligen förhållandet med största delen af vår manliga befolkning, så att endast de fattigare behöfde anlita kronans I förråder i detta afseende. Sörj vidare för en god officersbildning och en praktisk organisation och kasta bort allt onödigt rål och teaterglitter, som endast utgör sen ögonfägnad utan motsvarande nytta, sså äro visedan långt inne på den rätta vägen. Vi sluta denna lilla uppsats med den varma önskan och allvarliga erinran till folkets representanter att, i fosterlandskärlekens namn, i tid eftersinna hvad vår frid tillhörer, att sparsamhet må blifva en sanning och ej ett löst munväder, att allt öfverflöd må försvinna från ett fattigt och skuldbelastadt land, att millionerna, som folket med svett och möda samlat, må användas till folkets välförstådda nytta, ty i motsatt en La nara lIart allt färsvar äfverflädicgt.