Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1869, sida 2

såg upp till honom ifrigt, — nästan ängsligt. — Vi ha drömt, sade han vänligt, — ty då vi utbytte de sista orden med hvarandra, syntes ännu, solen och nu börjar det att mörkna. — Solnedgången var ovanligt praktfull, svarade Eva med lättadt hjerta, så snart hon märkte att de intryck, som kort förut inverkade så störande på Fortis sinnesstämning, åtminstone till en del voro utplånade, — jag blef så gripen af den sköna anblicken, att jag glömde allt annat omkring mig. — Upphöjda naturscener förfela aldrig sin verkan på ett känsligt sinne, svarade Fortis med en hänförelse, som dock mera framkallades af de mot honom riktade ögonen, än af naturomgifningen, — men deras verkan gör sig gällande icke blott medan vi betrakta dem, utan äfven på den stämning, som omedelbart följer derefter. Ännu för tio minuter sedan hemsöktes jag af tankar, som tungt tryckte mitt hjerta, och nu känner jag mig åter gladare. Om detta kanonskott ej hade påminnt mig, att de lyckliga dagar jag tillbragt i ert sällskap äro förbi om några ögonblick, så skulle jag till och med kunna hänge mig åt munterhet. Båda talade likasom hade de med hela sin själ varit försänkta i solnedgången. Men båda sökte blott att ömsesidigt dölja sina innersta känslor. (Forts.)