Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1869, sida 2

förlorade all likhet med menskliga kroppsdelar samt förvandlades till en solfjäder, bakom hvilken den gamla damen blygsamt dolde sitt ansigte, likasom hade hon funnit det pinsamt att tvenne ögonpar alltjemt voro riktade mot henne från ångbåtens galleri. Men om hon forskat uppmärksammare, skulle hon hafva upptäckt att ögonen brydde sig hvarken om henne eller om solen, utan att de stirrade uttryckslösa i den tomma rymden, som det händer då anden irrat långt bort och på visst sätt lemnar det kroppsliga omhöljet, för att på sin planlösa irrfärd möta andra, kära, förtrogna andar och flyktigt helsa dem. Solskifvan hade redan till hälften sjunkit ned i skogen; likt en klocka af upplyst, rubinfärgadt glas höjde sig hennes öfre rand öfver trädtopparne. Eva och Fortis rörde sig ej. De rosenfärgade lammen skingrades allt mera. Herdinnan sjelf tycktes råka i raseri deröfver: Näsan och hakan förlängdes, till dess de slutligen liknade en krokodils fruktansvärda käkar. Två bländhvita måsar sväfvade långsamt förbi den sista återstoden af solen, men Eva och Fortis sågo dem ej. Likasom ett barn måhända föreställer sig de vilda indianernas blodiga stridsstig, så sträckte sig en från solen utstrålande, rödflammande strimma öfver den vidsträckta vattenrymden och slutade vid ångbåten, midt under skumhyirflarne, som gledo längsefter fartygets sidor. . Topparne af de små vågorna skimrade likasom belysta af bengaliska eldar, och