åtorna; nos J. JOnånsson, vs di Å FÄktiUusbgtom it Kusttorget i Majorna, å hvilka samtlige ställen IDNINGENS BOLAGS TRYCKERIL-I tr — I dels ock att riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts disposition för bestridande af kostnaderna för denna komite pevilja på extra stat ett förslagsanslag af 5,000 rdr. Med anledning af väckt motion, att, till föreI kommande af skogsförödelse på Gotland, en särI skild förordning måtte för ändamålet utfärdas, shemställer lagutskottet, att riksdagen måtte hos IK. M:t anhålla om en särskild skogslagstiftning för Gotland, och lemnar i detta. hänseende förslag till förordning af, bland annat, följande lydelse: 1 i Den af naturen till skogsbörd egnade mark skall dertill bibehållas, der den ej odlas till åker eller äng eler afrödjes till trädgård, byggnadst tomt eller annat dylikt. j i 872. Varder till skogspörd egnad mark för annat -l ändamål än i 8 1 sägs af jordens egare eller innehafvare eller, med hans lof och minne, af anij nan så sköflad eller förödd, att skogens naturliga äterväxt omöjliggöres eller äfventyras, och sker det icke till följd af föreläggande vid laga skifte ;Jeller af annat tvång, då ege konungens befallningshafvande vid verksamt vite förbjuda att skogen å ifrågavarande hemmans eller egendoms till skog eller beteshage häfdade mark tillsvidare anlitas för annat än husbehof. 8S3. Visar egare eller innehafvare af skog, hvilken enligt 2 blifvit under förbud ställd, att han vidtagit ändamålsenliga åtgärder för skogens återställande å den afbrukade marken, varde det stadgade förbudet af konungens befallningshafvande återkalladt; dock åligge egaren eller innehafvaren af skogen att deråt fortfarande egna den vård, som för nämnda ändamål nödig är, vid äfventyr att förbudet eljest förnyas. 4, Kommunalstyrelse hälle uppsigt å skogens vård och skötsel inon kommunen. Finner kommunalstyrelse sådan skogsförödelse vara för hand, som i 8 2 sagd är, eller att hvad i 3 stadgadt är icke behörigen iakttages, göre derom anmälan hos konungens befallningshafvande. Sker sådan anmålan eller förekommer eljest anledning till vidtagande af åtgärd, som här föreskrifven är, då skall konungens befallningshafvande, sedan egaren eller innehafvaren at skogen hörd blifvit, låta genom vederbörande skogstjensteman och två gode män förhållandet på stället undersöka; och meddele derefter sitt beslut. Mot detta förslag uppträdde br Lundström, dels emedan han icke gillade någon slags undantagslagstiftning, åtminstone icke förr än en sådan också blifvit beslutad rörande Norrlands skogar, dels emedan det medförde ett förmyndareskap från statens sida öfver den enskilde, som tal. ur statsrättslig synpunkt icke kunde godkänna. Hr Engman yttrade sig i enahanda riktning. Hr Hierta gillade väl den föreslagna förordningens syfte, men ansåg de särskilda bestämmelserna, utom det, att åtskilliga inkonseqvenser skulle finnas deri, lemna allt för stort rum för godtycke från myndigheternas sida, hvarföre han yrkade att förslaget för närvarande icke måtte godkännas. Hr Björck ansåg en undantagslagstiftning, sådan som den nu ifrågasatta, ej böra vidtagas förr än i högsta nödfall, och då talaren syntes betvifla, det ett dylikt förhållande nu egde rum, samt dejemte hade åtskilliga betänkligheter i formelt hänseende mot förslaget, yrkade han, att detsamma måtte återremitteras. Hr Kolmodin uppträdde deremot varmt för bifall till de föreslagna åtgärderna. Han framböll vigten af särskild skogslagstiftning för Gottland, hvilket eljest slutligen skulle blifva blottadt på skog och då, till följd af sitt insulära och för alla himmelens vindar öppna läge, obeboeligt. Han erinrade vidare om, att förslaget enhälligt antagits af Gotlands landsting, som då räknade 6 stadsrepresentanter och 20 för landet, bland hvilka sednare 1s af allmogen; att detta således tydligt visade provinsens opinion i frågan, att denna ytterligare understödts af hushållningssällskapet, landtbruksakademien, m. fl. auktoriteter, och att man således icke borde vägra denna billiga och för ön så vigtiga begäran samt minst derför söka stöd i sådana skäl, som att det vore en undantagslagstiftning för en viss landsdel, då man förut från samma håll motsatt sig en allmän lagstiftning för hela landet just på det alldeles motsatta skälet, att en sådan ej passade för ett land med Sverges stora utsträckning och klimatiska olikheter. Det funnes, enligt talarens tanke, tvenne sätt för Sverge att athända sig Gotland: det ena vore att afträda det till en fremmande makt och det andra att utan skydd öfverlemna det åt skogssköflingen. För bitall till det ifrågavarande förslaget yttrade sig vidare hrr Hedlund, Rosenberg, Lagergren, Wedberg, v. Troil, Jöns Pährsson, Åstrand och Sjöberg, af hvilka den sednare bland annat hemställde, huru man i rättvisans och frihetens namn kunde vägra gotländningarne hvad de så enhälligt begärt för sin ös bestånd, samt yttrade några lugnande ord till de norrländska representanterna, att icke vara rädda för hvad som komma skulle, emedan det icke vore att befara, att de norrländska landstingen skulle begära någon preventiv åtgärd mot skogssköflingen i Norrland. Efter slutad diskussion godkändes förslaget. Första kammaren har förut jemväl gillat detsammå. Inom andra kaumaren förekommo dessutom åtskilliga frågor, för hvilkas behandling vi här nedan i korthet redogöra. I utlåtande n:o 41 har kammarens tillfälliga utskott yttrat sig ötver en af hr Jöns Påhrsson väckt motion om ordensväsendets upphäfvande eller inskränkning, samt på anförda skäl afstyrkt densamma. Denna fråga föranledde en kort öfverläggning, dervid hr Jöns Pährsson, ehuru öfvertygad derom; att frågan kanske ej på länge komme att lösas i den riktning han åsyftade, likväl önskade att kammaren, såsom en opinionsyttring deri, ville lemna bifall till hans motioii. Hr Hedlund lemnade först en historik öfver ursprunget till ordensväsendet i allmänhet, sedermera öfver uppkomsten af de särskilda hus-ordnarna samt slutligen af våra ordnar. Under ironiska anspelningar rörande vigten och värdet af dessa ordnar kom talaren dock till det resultat, att han gillade utskottets afstyrkande hemställan. Hr Siljeström ådagalade frågans rätta betydelse på lagstiftningens område, i det han framhöll, det ingen lag eller förordning hindrade en enskild person från att köpa och bära en ordensdekoration, lika litet som hr Jöps Pährsson att sjelf sstifta en orden, i hvilket fall ingen kunde förmenas den hugnelsen att få bära denna ordens insignier. Tal. ansåg sålunda att det icke var ett sområde, inom hvilket representationen borde stifta slag, och yrkade derföre afslag å motionen, hvilket Ack hlef kammarens heslut