LAJUAAATLLHLÅ DÅTUHIHEHITGUAuUuG DNUn JTJUT UME MIA middagen. Genom statsrådet v. Ehrenheim öfverlemnades till kamrarne K. M:ts proposition om anvisande af medel för understödjande medelst arbetsförtjenst af de till följd utaf 1868 års missväxt nödställda delar af riket. Inom båda kamrarne förekom till behandling frågan om antagande af ny föreningsakt mellan Sverge och Norge. Sedan K. M:t den 5 Januari detta år till rik: dagen aflåtit proposition om antagande af ny föreningsakt emellan Sverge och Norge, under förutsättning, att samma föreningsakt vinner bifall af Norges storthing; samt denna proposition af båda kamrarne till konstitutionsutskottet öfverlemnats, hade nämnda utskott nu till riksdagen häröfver afgifvit utlätande, i hvilket utlätande utskottet, efter en förutskickad redogörelse för det kongl. förslagets hufvudsakliga innehäll och beskafienhet samt de omständigheter, hvarunder detsamma tillkommit, slutar med den hemställan, att berörda förslag till föreningsakt mellan Srerge och Norge måtte antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling. Första kammaren dikuterade denna fråga under hela förmiddagssammanträdet. Diskussionen öppnades af H. exc. frin. de Geer, som började med att till konstitutionsutskottet uttala sin tacksägelse för dess omsorgsfulla och lugna pröfning af förslaget, samt tillika lemnade sitt fulla erkännande af utskottets högsinnade uppfattning utaf förhållandena de båda rikena emellan. Talaren ville nu hufvudsakligen bemöta den anmärkning, som från reservanternas samt i allmänhet och hufvudsakligen äfven från svensk sida framlagts mot förslaget, eller att der saknades någon bestämmelse om en unionel representation. Talaren ville väl ej förneka, att önskligt varit om något i den vägen kunnat åstadkommas; men med någon kännedom om förhallandena i Norge kunde man lätteligen inse, att ett förslag derom skulle möta det bestämdaste motstånd från detta land. Sådant hade ock visat sig inom unionskomitsen, der alla norska medlemmarne enhälligt motsatte sig frågan om en unoniel representation. Likadana protester hade ätven afgifvits från nästan alla håll inom Norge, från storthinget, norska regeringen och pressen m. fl. åsigterna voro så enhälliga hade det synts nödvändigt att för det närvarande lemnå ur sigte frågan om denna representation, för så vidt man nämligen verkligen önskade någon framgång åt föreliggande förslag. Sedan talaren i öfrigt gendrifvit öfriga af reservanternas anmärkningar och visat de fördelar, som ostridigt af förslaget vore att förvänta, slutade han med att yrka bifall till utskottets förslag. Hr L. Almqvist, som reserverat sig mot utskottets hemställan, åberopade sin reservation samt förklarade sig ej kunna bifalla ett förslag, hvarom han ingalunda vore förvissad, att det komme att lemrfa oss fördelar, i mer eller mindre mån motsvarande de olägenheter, som af detsammas antagande kunde vara att befara. Grefve Hen. Hamiltön, med hvilken grefve C. . Mörner och hr Nordström sig förenade, ansåg obehöfligt att ingå i någon närmare pröfning rörande förslagets fördelar eller de vådor, som deraf kunde vara att befara, då, enligt dessa talares åsigt, 85 s:n reg-formen uppställde ett mäktigt hinder för att såsom grundlagsfråga behandla ött ärende, som vore af civil natur. Då det sålunda ofelbart skulle vara en oformlighet att behandla denna fråga på det sätt utskottet nu tillstyrkt och man till ett dylikt sätt att gå tillväga ingalunda kunde anses föranledd af några tvingande omständigheter, helst de unionella förhållandena för det närvarande befunne sig i ett lugnt och lyckligt tillstånd, framställdes af nämnde talare det yrkande, att riksdagen måtte förklara sig förhindrad behandla nu föreliggande förslag som en grundlagsfråga. Mot giltigheten af dessa formela betänkligheter uppträdde, förutom h. exc. frih. de Geer, h. exc. grefve Sparre, hrr Rydin, Wern, Ch. Dickson, Bergstedt, statsråden Berg och Carlson samt hrr Faxe. och Wallenberg, hvilka tydligt ådagalade ätt, om ock 18153 års riksdag, till följd af tvingande tidsm. fl. förhållanden, behandlat föreningsakten som en civillag, sådant ej hindrade konungen att med 2 riksdagars sammanstämmande bifall; vid antagandet af en ny föreningsakt, gifva densamma grundlaägs natur, något som dessutom kunde anses så mycket mer påkalladt, som i denna handling komme att intagas bestämmelser af en rent konstitutionel natur. Man hade såsom hinder för denna frågas behandlande på nu föreslagna sätt uppställt S5 s, som uppräknar nu gållande grundlagar och ej i detta hänseende nämner något om foreningsakten. Detta vore sannt. Men om ock 85 upptager de grundlagar vi för närvarande ega, ligger väl deri ej något hinder att vidare stifta nya grundlagar. Det skulle i öfrigt vara att beklaga om svenska riksdagen nu förkastar ett förslag, som hufvudsakligen framkallats af de från båda ländernas representationer upprepade gånger derom framställda önskningar, och i afseende å hvilket förslag, om det än icke uppfyllde allas önskningar, man dock måste erkänna, att det innehölle åtskilliga bestämmelser af verkligt praktisk vigt och betydelse, hvaribland förnämligast: införandet af en verklig tinionel regering för gemensamma ärenden; den samma regering tillagda behörighet att taga initiativet i stiftande af gemensamma lagar ang. gemensamma intressen; nedläggandet i föreningens grundlag af grundsatsen om båda rikenas lika skyldighet att deltaga i det gemensamma försvaret; förökade konstitutionela garantier för båda rikena i afseende på diplomatiska ärenders behandling; ordnandet af frågorna Om interimsregering, konungaoch thronTöljarval samt förmyndarestyrelse genom föreskrifter, som för hvarje förekommande fall äro erforderliga och synas egnade att förekomma meningsbrytningar mellan rikenas folkrepresentationer m. m. Efter afslutad diskussion förklarade kammaren med 89 röster mot 21 förslaget hvilande till vidare grundlagsenlig behandling. — Minoriteten röstade för afslag. Grefve Hamiltons yrkande kom ej under omröstning: Inom ändra kammaren godkändes förslaget såsom hvilande till grundlagsenlig behandling efter en helt kort diskussion, föranledd af några utaf hr Ahlgren mot åtskilliga bestämmelser deri gjorda anmärkningar, såsom rörande stadgandet att konungen skall hafva sitt residens i Stockholm och endast kort tid vistas i Norge, genom hvilket till föreskrift förvandlade bruk talaren ansåg, att den likställighet med brödralandet, som borde utgöra grundtanken i en blifvande föreningsakt mellan rikena, icke var iakttagen. Likaså framhöll talaren, att tillämpningen af den nu föreslagna föreningsakten skulle ha till följd, dels att en förändring i det ena rikets grundlag icke kunde ega rum, utan det andra landets medgifvande, dels ock att sådana diplomatiska ärenden, som blott rörde det ena riket, skulle behandlas af unionelt statsråd. Då man från norsk sida ej velat ingå på ett unionsparlament, hade man ej heller bordt inlåta sig på en föreningsakt af så vidtomfattande beskaffenhet. Under uttalande af den förhoppning, att den tid ej skulle vara aflägsen, då genom begge folkens påtryckning en föreningsakt på bättre grunder kunde åstadkommas, yrkade han afslag på den nu för riksdagen framlagda. Statsrådet Berg fann det förhållandet, att man ej kunnat taga steget så fullt ut, som man skulle önskat, icke utgöra ett skäl för att stå stilla, då man kunde få åtminstone några brister afhjelpta, och detta så mycket mindre, som man sett förvecklingar uppstå, hvilka hade sin rot i de nuvarande förhållandena. Beträffande anmärkningen i fråga om de diplomatiska ärendena finge man icke