gör på flera ställen de olyckliga till lätt åtkomliga rof för i dessa orter gängse elakartade febrar. Arbetslösheten är allmän och tiggeriet tager med hvarje dag större dimensioner. Det är i sanning högst wotbjudande att, med begäran om hjelp frambära dessa sorgliga förhållanden till allmänheten under en tid, då alltjemt! nya rop om hjelp åt en hungrande befolkning höras från än en, än en annan del af riket. Men nöden har ingen lag: sådana förhållanden hafva numera inträdt ionom fvannämnda delar af länet, att ett längre vidhållande af anspråket att kommunerna sjelfva böra hjelpa sina nödställda, vore en hjertlöshet, hvars rysliga följder tvifvelsutan snart skulle visa sig. Undertecknade, i egenskapen af Nödhjelpskomit för länet, finna oss sålnnda på det kraftigaste uppmanade att med en varm bön om hjelp — och snar hjelp vända oss i främsta rummet till de bättre lottade inom vårt eget län, men derjemte äfven till dem inom andra delar af riket, som fortfarande ega vilja och förmåga att bispringa lidande medmenniskor. För de gåtvor i penningar eller spanmål, som i följd af detta upprop komma att lemnas och hvilka torde öfversändas till Komitten under nedanstående adress, skall redovisning framdeles blifva meddelad. Karlskrona den 22 April 1869. II. Wachtmeister. Landshöfding. Otto af Klint, C. J. Bergh, Major. Landträntmästare. Andreas Svensson, H. Abelin, Hemmansegare. Landssekreterare. W. L. ihörn, O. Hammar, Handlande. Landskamrerare. M. Ruben, Possessionat.