Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1869, sida 2

hans tankar blifvit återkallade från en långväga utflykt. — Således ligger Machinav derborta? upprepade han och följde med blicken den af Eva antydda riktningen. — Mitt kära Machinaw, der jag upplefvat så många lyckliga stunder, då jag följde min sar dit i vår jakt. Arme, dyre far! Härvid darrade hennes röst, och Fortis varseblef, att hennes sköna ögon fuktades. Han unnade den smärtsamma hågkomter en kort paus, men derefter återtog an: — Ön Machinaw, vårt gemensamma mål, eller snarare den punkt, der våra vägar skiljas. Jag ser tydligt den höga platån, isynnerhet den vestra delen, som glöder i aftonbelysningen. Ön Machinaw, — huru sällsamt! Sedan månader har jag längtat efter dess anblick, och nu, då han ligger framför mig, tycker jag att de siendtligaste känslor mot honom väckas inom mig. — Vår stackars, vackra ö! Hur kan ni förbinda hans namn med så hårda ord? frågade Eva i förebrående ton, medan en huld förvirring visade sig i hennes ansigte, — tro mig, mr Fortis, äfven på Machinaw lefva goda, redliga menniskor. — Och likväl måste jag vidhålla mina ord, svarade Fortis och betraktade den förtrollande gestalten med en blandning af vemod och beundran, — samma känsla skulle jag hysa för hvarje annan ort, der jag tvangs att utbyta det vänskapsfulla umgänge, som ni och er syster så godhetsfullt tillåtit mig, mot det svaga hoppet om dess fortsättande. — Hur vänligt ni uppfattar hvad som