Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1869, sida 3

gjorde sig det ungdomliga öfvermodet i deras uttryck gällande, och då glänste de så klart som de herrligaste diamanter, hvilka, vid hvarje förändrad uppfattning af ljusstrålen, återgifva nya och skönare reflexer. Hennes kinder antogo då en högre färg, synbarare framskimrade de små hvita tänderna mellan de fylliga, röda läpparne, och äfven det tjocka, ljusa håret tycktes i dylika ögonblick blifva berördt af det glada lynnet, ty det sträfvade i hemlighet att undslippa sina band och att fritt i täta lockar spela omkring de hvita tinningarne, eller nedsjunka öfver den fina halsen och nacken. Hennes växt var hög och smärt likt den andra damens. Föröfrigt visade båda en viss samiljelikhet; man kunde se att de voro systrar. De tre resande hade redan en stund befunnit sig ensamma på galleriet och under ett lifligt samtal knappt märkt tidens flykt; då den unga frun steg upp. — dag ville gerna stanna qvar här till solnedgången, sade hon vänligt urskuldande, — men jag känner att det blir för kallt för min lille gosse. Ehuru dagen varit varm, så känner man likväl mot qvällen, att vintern ännu inte har lemnat oss. — Skall jag följa dig? frågade Eva, i det äfven hon steg upp. — Nej, goda Eva, om du inte tycker att det är för kallt, så låt inte störa dig af mig. Solnedgången lofvar att bli praktfull i qväll. — För kallt? frågade Eva muntert. — För det första skyddar mig min varma plaid, och för det andra kan jag ju gå fram och tillbaka här.