nom er familj, måste vi likväl ha ett begrepp om dess värde vid en blifvande fördelning. Det är en gammal känd sak. min åyre laird: I penningeangelägenheter upphör slägtskapen. Ett muntert skratt åtföljde denna sista, oskyldiga anmärkning, och emedan husklockan kallade till aftonmåltiden, uppstego de båda värda herrarne, Ärm i arm begåfvo de sig till matsalen, der mrs Mac Ivor redan hade tagit plats vid det lilla dukade bordet och hjertligt inbjöd dem att sätta sig på hvardera sidan om henne. Ett tankfullt, vemodigt allvar hvilade i början öfver hennes uttrycksfulla drag, men det efterträddes snart af ett innerligt bjertligt uttryck, då hon märkte att hennes son oaflåtligt bemödade sig att genom ett vänligt, förekommande väsen och otaliga små uppmärksamheter ådagalägga sin ömhet för henne. Whiteleaf var äfven ganska glad. Han hade satt sig så, att han blott behöfde upplyfta sina ögon för att se det väl träffade porträttet af den guldlockiga, sköna Eva. Och ofta begagnade han detta tillfälle, och ofta lät han öfverraska sig både af Fortesquieu och hans moder, då han, försjunken i åskådandet af det vackra barnet, hade fullkomligt glömt sin omgifning. Med förträffligt hycklad förlägenhet anförde han då tll sin ursäkt, att den sköna bilden utöfvade en oemotståndlig förtrollning på honom. Fortesquieu brydde sig mindre derom, men mrs Mac Ivor log af stolthet. — Ett godt och älskligt barn, sade hon och betraktade porträttet med -ett innerligt uttryck, — ett varmt och troget