Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1869, sida 3

I majestätiskt lugn låg Huronsjön likt en ändlös, af qvicksilfver betäckt glasskifva. Intet luftdrag krusade, så långt ögat nådde, de kristallklara böljorna. Endast öster om spetsen af den sydliga Micniganbalfön framkallade den sjunkande solen underbara ljusreflexer mot en rad vågor, hvilka utgingo i kilform och på båda sidor rullande mot de aflägsna stränderna bildade likasom en svans till ett fartyg, som snabbt genomskar de lugna vågorna. — Det var en af dessa jättestora ångare, hvilka med ett oceanfartygs tasthet förena en flodångares beqväma inredning, som nu arbröt den göfverskådliga vattenytans högtdliga lugn. Svarta rökmoln uppstego från de båda väldiga skorstenarne. Nästan orörliga i atmosferen och endast långsamt upplösande sig, betecknade de den väg, som blifvit tislryggalagd af fartyget, hvars öfre del erinrade om ett stort hotell. Väldigt piskade hjulen de vid deras beröring högt skummande vågorna, och pilsnabbt gönomskar den skarpa bogen den spårlösa vägen. j Maskinens hufvuddelar reste sig högt öfver fördäcket. Medan de kolossala pistonerna omvexlande höjdes och sänktes, såg det på afstånd ut som hade fartyget varit ett ofantligt odjur, med eget lif och medyetande, och med jättesteg ilat öfver den vidsträckta vattenytan. fre eller fyra änder sutto på något afstånd i den åf ,Käte Dale tagna kosan. Äfven de måste hafva ansett ångaren som ett farligt, grymt odjur, hvilket hade före satt sig att fånga dem. Ty redan i två timmar hade de ensaldiga ioglarne befun