Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1869, sida 2

De sista orden uttalade Whiteleaf långsamt och med eftertryck, hvarunder han skarpt observerade Fortesquieus ansigte för att uppfatta verkan af sitt förslag. Han hade ej misstagit sig i sina beräkningar. Han märkte snart att en omättlig penningelystnad uppfyllde och beherrskade den samvetslöse unge mannen, Ty hans min förrådde ej den heliga omsorgen hos en broder, som vakar öfver en älskad systers väl, ej en sons varma ömhet för sin möder. En gränslös egennytta förrådde sig i hans drag och hållning. Whiteleaf triumferade. I andanom såg han sig redan som egare till den stora, präktiga egendomen och förenad med en ung, skön maka. Fortesquieu deremot betraktade han som en åt det moraliska förderfvot prisgifven menniska, hvilken med sin så mycket som möjligt kringskurna arfslott åny skulle återtaga sitt genom upptåckte af hans härkomst atörutna vagabond traktade honom som an med allt skäl en menniska, hv kunde stöta från al, äfven om han