Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1869, sida 3

formerna den enda, hvilken hittills såsom landtdagsproposition blifvit förelagd ständerna och vunnit monarkens sanktion, gör den nya landtdagsordningen det första och vigtigaste steget till ett lagligt betryggande af en lefvande tillvaro och utveckling för vårt statsskick. Ty uti den nya, nu sanktionerade och såsom orygglig grundlag framdeles bestående landtdagsordningen innehålles den vigtiga bestämningen om landtdagarnes periodicitet. Det var frånvaron af denna bestämning i vår bittills gällande konstitution, som möjliggjorde det nära halfsekellånga åsidosättandet af denna konstitutions princip om folkets deltagande i landets styrelse; och genom det nya stadgandets inträde bland våra grundlagsföreskrifter är möjligheten af ett dylikt förfarande-för framtiden afskuren och folket tillförsäkradt att få göra sin röst hörd i landets och nationens angelägenheter. Väl är den nog lång, den period af fem år, som i den nya landtdagsordningen är fastställd till tidrymd, utöfrer hvilken ny landtdags sammankallande icke får uppskjutas. Och utan tvifvel hade det äfven varit bättre, om det i de-flesta konstitutionela länder, och numera äfven i Sverge gällande systemet blifvit antäget, att låta landtdagsmanskapet utgöra, en stående funktion för en viss tid, så att fullmakterna icke utlöpa efter hvarje ständersammankomst, utan samma representanter kunna vid behof sammanträda till ny session, — regeringen dock obetaget att, om och när den så finner skäligt, utlysa nya val. Ty genom en sådan anordning hade såväl större lättnad för ett tätare sammankallande af representanterna erhållits, som utsigt till mera enhet emellan de skilda riksmötenas åtgöranden vunnits, på samma gång landtdagsärendernas behandling kunnat göras mindre betungande och mera omfattande genom att fördelas på skilda kortare sessioner. — Men hufvudsaken är och förblir dock, att det icke mera kan förflyta en obegränsad tid, utan att landets representanter sammanträda för att öfverlägga om landets affärer; och detta innehålles i alla fall i den här ofvan berörda bestämningen i den nya landtdagsordningen. Det är dock icke ensamt deruti som den nya landtdagsordningens betydelse ligger. Den innehåller nemligen en icke ringa mängd reformer i afseende å sjelfva landtdagens sammansättning och verksamhetssätt, hvilka skola göra det lättare för det finska folket att för sin vidare politiska utveckling i framtiden tillgodogöra det deltagande i statsaffärerna, som genom det nyssberörda stadgandet blifvit betryggadt. Väl är fyrståndssystemet qvarstående, med alla de bristfälligheter, hvilka icke kunna undgå att åtfölja detsamma. Men af de olägenheter, som det är möjligt att borttaga derifrån, utan att tillika frångå sjelfva systemet, hafva de flesta blifvit till icke ringa grad aflägsnade. De ofrälse stånden hafva blifvit betydligt utvidgade; presteständet har blifvit förstärkt med lärarne och ordinarie embetsmännen vid universitetet, hvilka ega utse tvenne representanter, samt skollärarne, hvilka ega att utse tvenne representanter för hvarje stift; borgareståndet har i hufvudsak blifvit förvandladt till en representation af städerna, i det, utom borgare, äfven skeppsredare, sabriksidkare, idkare af yrken på grund af särskilda privilegier och gäårdsegare i städerna äfvensom städernas borgmästare och rådmän ega att deltaga i valet af dess landtdagsmän; och äfven bondeståndet har blitvit något mera omfattande, genom upphäfvandet af den hittills gällande begränsning att den, som förut varit i statens tjenst, icke anses tillhöra ståndet, äfven om ban är jordegare; hvarjemte ännu arrendatorer af kronoboställen, kungsgårdar m. m. blifvit införlifrade med ståndet. Och slutligen har all inskränkning till religionen i afseende å deltagande i val af landtdagsmän upphört. Med ett ord, en ingalunda såtalig del af den talrika klass af landets intelligenta befolkning, som hittills varit utesluten från all representation, har nu erhållit en sådan. Valbarheten har bliwit utsträckt äfven utom valdistrikten samt gjord beroende endast deraf, att den valde skall tillhöra samma stånd, som dem han skall representera. Och i religiöst afseende finnes ingen annan inskränkning än bekännandet af den kristna läran. Friheten för väljarne att till representant uppsöka den person, till hvilken de hysa största förtroende, är sålunda äfvenledes betydligt ökad. 1 Stånden vid landtdagarne kunna, på tvenne stånds begäran, sammanträda till gemensamma öfverläggningar, vid hvilka medlemmarne af senaten och landets högsta domstol ega närvara och deltaga i diskussionen, genom hvilken anordning en utväg till såväl ett större närmande emellan stånden, som emellan dessa och styrelsen, möjligen skall kunna ernäs, ifall den handhas med skicklighet och klokhet. Och slutligen har tillsättandet i vissa fall at förstärkta utskott, beslutande med riksens ständers rätt, blifvit infördt, hvarigenom det göres möjligt att — ehuru visserligen , på ett nog oformligt sätt — undgå den allt framåtskridande förlamanda nädvändisheten att låta alla frågar för