Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1869, sida 2

jag känt honom, — tillade han bastigt, — jag tänkte på mig sjelf, och då finner jag åtskilligt, som jag helst vill ha onämndt. — Det är inte fråga om er, återtog Whiteleaf vänligt, och hans ögon glänste triumferande bakom de blå glasögonen, — hvarje menniska har sin obetänksamma period, och om ert förflutna lif torde man knappt bekymra sig. Äfven er herre skulle man ej fråga efter hans förflutna, om det ej handlade om arfsangelägenheter, eller om bevisen för hans börd vore fullt tillräckliga. Jag för min person hyser den största högaktning för den unge lairdens karakter; men desto lifligare känner jag en hemlig skygghet för att göra honom en närgången fråga, utan att förut hafva meddelat mig med er. Två fall äro nemligen möjliga: Antingen kan han betrakta en dylik fråga endast som nyfikenhet, eller ock är det möjligt, att han verkligen önskar en del af sitt förflutna lif begrafd i glömska. I båda dessa fall blef således frågan ganska pinsam för mig, och visst inte mindre obehaglig för er unge herre. Emellertid föreligger ännu en tredje möjlighet, nemligen att kringgå lagen och under ledning af en tillförlitlig och med förhållandena förtrogen man — jag tänker dervid på er — så inrätta efterforskningarne, att de föra till det önskade målet utan att likväl väcka allmän uppmärksamhet. Hvad säger ni nu, min vän, för hvilket handlingssätt borde jag besluta mig? Dougal, som lyssnat med den största uppmärksamhet och, ehuru han ej förstått allt, likväl hade begripit de tre hufvudpunkterna, betraktade notarien tsiflande