Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1869, sida 2

Han var ense med sig sjelf om svaret, men han funderade blott på den form han skulle ikläda det. — Egentligen vore det klokast, sade han slutligen, — om man lät de brukliga åtgärderna ha sin gång, — men — — — Men? upprepade Whiteleaf med det fryntligaste leende. — Min unge herre såge kanske heldre, om — — — Om? frågade Whiteleaf förtroligt. — Nå ja, mr Whiteleaf, ni är en klok man och har väl också er fördel deraf att — jag menar, — att inte hela verlden får veta, att den unge lairden Mac Ivor till Ivors Castle börjat sin bana dermed, att han med ljungqvasten sopat en krambod på morgonen och under dagen var sin snåle husbondes springpojke samt derjemte erhöll en hop stryk på köpet. Härvid tog Dougal ett djupt andetag likasom medveten om att hafva på bästa sätt dragit sig och sin herre ur förlägenheten. Whiteleaf nickade belåten. Att Dougal bedrog honom betviflade han ej; likaså insåg han att skotten sökte dölja helt andra saker, än en lärlings små vedervärdigheter. Han låtsade emellertid fullkomligt uppskatta invändningarne samt vara genomträngd af deras sanning. — Ni är en man med finkänsla, anmärkte han erkännande, — ty äfven om ingenting annat förefanns, än att er unge herre först började sin bana i en mörk krambod, så vore redan detta dock tillräckligt att nedsätta honom i mångas ögon, och för att i alla zall förebygga dylika obehag måste man — —