Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1869, sida 1

jag kommer bäst tillrätta genom att gå fritt och öppet tillväga. — Helt säkert, mr Whiteleaf, svarade Dougal med brutal förtrolighet, — man har åtminstone sundt menniskoförstånd. — Det betviflar jag aldraminst hos er, ty annars skulle jag svårligen ha gjort mig den mödan att be er komma hit. Hvem ni sjelf har varit och hvarifrån ni kommer bekymrar mig föröfrigt ej. Jag nöjer mig med att ni troget tjenar er unge berre, och att ni i nödfall till och med skulle våga ert lif för honom. — Hundra gånger om det behöfdes, bedyrade Dougal och lade handen mot hjertat med ett ohyggligt grin, — ty en hederligare ung laird har väl ännu aldrig inandats den friska höglandsluften. — Vet ni det så säkert? frågade Whiteleaf hastigt, likasom hade en omständighet af stor vigt fallit honom in, och tillika gick han Dougal ett steg närmare, medan hans hufvud och axlar voro mera framåtlutade än vanligt. Frågan var så oväntad och framställdes i en så hemlighetsfull, tviflande ton, att Dougal, som ej var beredd derpå, studsade märkbart. En lätt förvirring visade sig i hans grofva anletsdrag, men nästan lika så hastigt var han åter herre öfver sig sjelf. Med en nästan komiskt högdragen åtbörd korslade han armarne öfver sitt breda bröst, och i det han å sin sida framträdde tätt intill Whiteleaf, mätte han notariens obetydliga figur med utmanande blickar. — Jag vet det så säkert, att jag knäcker retbenen på hvar och en, som vågar betvifia det, svarade ban slutligen med ett