Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1869, sida 1

pingen af en tidning, då Dougal, som har hade esterskickat, inträdde till honom och med höflig oförskämdhet frågade efter hans önskan. — Önskan har jag ingen, ännu mindre befallningar, svarade advokaten med nedlåtande vänlighet, i det han långsamt lade bort tidningen och fixerade Dougal, — jag ville blott öfvertyga mig huruvida jag kan lita på er heder, — ty till och med en skottsk boskapstjuf kan besitta en viss grad af heder. Vid dessa ord blef Dougal uppmärksam. Hans grå ögon riktades misstroget mot advokatens blå glasögon, och i det han antog en utomordentligt enfaldig min, öfvertänkte han hvad som kunde hafva föranledt Whiteleaf till denna sällsamma inledning. — Det är en märkvärdig förmodan, sade han slutligen långsamt, — en förmodan, som jag knappt skulle ha tilltrott en så klok man som ni; ty om jag sjelf vore den störste skurk, som någonsin nedslagtat ett fremmande kreatur för egen räkning, så skulle jag dock svårligen medge, att en fremling ansåg mig för något annat än en rättskaffens medborgare. Jag kan således endast råda er, mr Whiteleaf, att heldre vända er med edra frägor till min unge husbonde, som nog kan ge er de säkraste upplysningar om mig. Med tummen och pekfingret sköt notarien långsamt upp sina glasögon litet högre, synbarligen för att genom denna rörelse dölja uttrycket af missbelåtenhet i sina anletsdrag, och fortfor, i det han steg upp: — Jag finner att jag inte misstagit mig på er; ni är en slipad karl, med hvilken